Det här är pojkens tredje försök. Den här gången ska det fungera har han bestämt sig för. De båda andra gångerna så gick det inte riktigt på grund av hans egen feghet. Första gången så klarade han helt enkelt inte av att skära i sin hud och kött. Andra gången så vågade han inte ta klivet ut framför tåget. Den långa metalltubens rytande och vinande när det kom susande mot järnvägskorningen hade skrämt honom in till själ och hjärta. Men den här gången är det felsäkert. Inget kan gå fel, det har han bestämt sig för. Han vet själv att han inte har speciellt stark vilja, men han tänker för sig själv att det man verkligen bestämt sig för ska gå.

Pojken ställer sig framför spegeln och ser den bleka nakna kroppen skrika till honom. Han hatar den, och den hatar honom för det han tänker göra. Ilsket säger han till den att det är dess eget fel. Hade den bara kunna lägga till sig lite fett och muskler så hade han i alla fall inte gått runt som en smalt spöke. Så tunn att han kan nästintill kan gömma sig bakom en telefonstolpe av trä. Han sträcker sig mot spegeln och greppar handtaget. Bakom spegeln, som egentligen är en dörr med en spegel fastlimmad på, öppnar en oordnad garderob upp sig. Ur understa hyllan lyfter pojken fram ett par vita boxershorts. Han kastar dem på sängen bakom sig och sträcker sig upp för att ta ut den svarta jackan och kastar även den på sängen. Med fast hand fortsätter han leta igenom garderoben och högen på sängen växer sig allt större. Ett par strumpor, svarta jeans, grå t-shirt och hans enda ulltröja flyger samma korta luftfärd som underbyxorna och jackan. När han är klar stänger han spegeldörren och står sedan en stund till och glor på sin kropp. När ilskan och hatet tar överhanden flyger hans knutna näve raskt fram och där hans smala kropp just syntes ses nu enbart en brokig samlig förvridna bilder. Pojken känner sig lite bättre och vänder sig från den krossade spegeln och sätter sig vid datorn. Internetkabeln är sedan länge utdragen och allt som egentligen finns är ett musikuppspelningprogram och en stiliserad bakgrundsbild, hans digitala avskedsbrev till de efterlevande. Han sätter på den första låten i spellistan och höjer volymen på datorhögtalarna. Spellistan, den sista han någonsin tänker göra, har han döpt till ”Excessum”, det var det första ordet som kom fram när han googlade efter ordet Död på latin. Han vet inte om det är rätt, och i sanningens namn bryr han sig inte heller, det ser snyggt ut. Han reser sig från datorstolen och går fram till sängen där han sakta men målmedvetet klär på sig ur klädhögen han nyss byggde. Om han nu verkligen ska dö, så vill han göra det klädd så snyggt det bara går. Alla kläder är noga utvalda, och ironiskt nog omsorgsfullt tvättade av hans mor. Jackan lämnade han in till kemtvätten häromdagen och fick tillbaka idag. Han betalade med de sista av pengarna från studiebidraget.

När han känner sig nöjd med hur kläderna sitter så går han ut i vardagsrummet och sätter sig i soffan. Framför honom på bordet står en av hans fars whiskeyflaskor och en full burk sömntabletter som han någon timme innan stal ur moderns medicinskåp. Han lutar sig fram och skruvar raskt upp både whiskeyflaskan och tablettburken, men just som han lyfter den första näven tabletter och flaskan mot munnen känner han sig röksugen och bestämmer sig för att skjuta upp det oundvikliga och efterlängtade en stund till. Han ställer ned flaskan och låter de små vita tabletterna rassla ned på bordet, försiktigt för att inte tappa ner någon på golvet. När båda händerna är tomma så reser han sig och går genom köket ut till uteplatsen och tänder där sin sista cigarett i jordelivet. Varje bloss smakar bättre än det förra och när han lutar huvudet bakåt så ser han solens sista glimrande strålar leta sig igenom tallarnas toppar en bit iväg. En oerhört vacker sista solnedgång tänker han samtidigt som bilden grumlas till av röken han andas ut. Cigaretten fimpas när den är slutrökt och pojken går med stadiga ben in i huset och den väntande dödens omfamning.

När pojken satt sig i soffan igen så häller han upp ett rejält glas ren whiskey i ett glas han tog med utifrån köket. I den högra handen väntar ett tjugotal tabletter. Han lyfter bägge händerna och på något märkligt sätt så lyckas han få in alla tabletter i munnen med bra plats till godo för den ljumna whiskeyns strävhet. Han sväljer allt han har i munnen och dricker sedan hastigt upp både resten i glaset och två fulla glas till. Med den sista eftersmaken brännande i gommen slår det honom att om han går upp och går så får han nog igång blodomloppet och både spriten och sömntabletterna att snabbare färdas runt i kroppen.
Han börjar metodisk gå runt i huset och lägger varje liten detalj på minnet, när han nu dör och om det finns en plats efter den grymma världen så vill han minnas så mycket som möjligt från sitt hem. Där har han i alla fall haft en del lyckliga stunder. När han påbörjar sitt andra varv så undrar han lojt i vilket rum han till slut ska falla ner döende. Han själv tippar på toaletten, men hoppas på att det ska bli i hans egna rum. Där är gardinerna fördragna och ljudet från datorn kommer att sussa honom till den eviga vilan med så klart och högt ljud det är möjligt i det lilla huset. Jo, han hoppas verkligen på att han ska dö i sitt rum, men egentligen spelar det ingen roll. Musiken hörs genom hela huset, och alla rum är hemtama och trevliga.

Han känner hur benen slutar att fungera och världen snurrar runt. Han tänker inte mycket, men doften av rök och blommor spelar längs hans nästipp, och när han faller ihop på mattan är det med ett litet men helt synligt leende på läpparna.

När han kommer till sans, väckt av hans mors gråtdränkta röst och faderns kalla hostande, så konstaterar han enkelt att det inte fungerade den här gången heller. Innan han öppnar ögonen och möter sin oroade familj så grymtar han till och förbannar tyst den jäveln som måste ha sett hans livlösa kropp genom fönstret in till hallen där han stupade. Ett sista andetag i mörkret, sen slår han upp ögonen och möter med fasta ögon sin familj. Han tänker inte förklara sig och han tänker inte säga förlåt.