Genom ett landskap förbränt och utslitet av sorg
vandrar en tyst frälsare med sitt bud om nytt liv
smärtan ringlar väsande åt sidan för hennes ömhet
hoppet trevar sig stillsamt upp ur minnets mörker

I tidernas begynnelse skrev hon svaret i min bok
på en av de sidor där trons resa störtat bottenlöst
just där tomhetens vita blad väntade på att vändas
nedan randen till den blinda avgrund som slukat mig

Du är glöden som tändes i askan av bittraste förlust
osläckbar skriver du tecknen på natthimlens sammet
genom våroffers vilt flammande eldar älskar du
i mitt hjärtas svallande djup för evig tid att komma