Varje morgon syns hon nere vid torget, den gamla damen vars namn ingen hört. Det enda man vet är att hon kom till Sverige som liten.
Hon är ett sk. krigsbarn från Finland. Hon bär alltid samma kläder, en lång och lite fransig blå-och rödrutig schal som släpar i backen. Då och då trampar hon på den. Kjolen är urblekt efter allt idogt tvättande, för renlig det är hon. Kjolen har säkert tvättats tusen gånger. I sitt gråa, glesa men däremot långa hår har hon med alla medel försökt få en liten benknota att sitta kvar. En benknota från kohagen hemma i Finland. Den var en bland de få saker hon fick med sig till Sverige.

Den här tidiga morgonen i slutet på januari har hon ställt sig i den långa kön till stadens enda mjölkaffär. I handen håller hon en en liten blå leksakshink. Den har hon alltid när hon ska köpa mjölk.
De andra människorna småpratar med varandra, stampar ibland med fötterna för att hålla värmen. Men ingen ser den lilla damen, utom en liten pojke som står precis bakom henne.
- Varför har du en leksakshink? undrar han.
- Är det mig du frågar? säger hon med en brytning på finska.
- Ja, den där hinken, hämtar du mjölk i den?
- Ja, den räcker åt mig och min katt.
- Vem har du fått den av?
- Mitt barnbarn Erkki glömde den sist han var hos mig.
- Hur gammal är han?
- Sjutton, tror jag visst han blev nu stax för jul.
- Sjutton? Leker han med hinkar?
- Nej, det tror jag väl inte. Men det var över tio år sedan jag träffade honom...
- Va´synd......nej nu är det vår tur att få mjölk, säger pojken och pekar på kön som minskat.
Damen går in i affären och ställer sin lilla hink på disken.
Mannen bakom den ler och frågar; hel eller halv?
- Halv, svarar hon. Betalar snabbt, får sin mjölk och går så ut igen.

Den kalla mjölken passar bra i hinken. Innan hon hunnit hem kommer den att vara lika blå som den. Hennes ansikte är sammanbitet när hon sakta börjar gå hemmåt. Hon tänker på sin uppväxt i Finland.
Hur hon sprang in till korna i hagen och med vana händer mjölkade dem.
Hur hon ibland sprang barfota därinne fast hennes mor sagt ifrån.
Hur hon slängde sig i gräset och kisade upp mot solen och längtade till sommarlovet. Det sista sommarlovet innan kriget kom, hade hon träffat honom. Hennes livs första och stora kärlek.
Reijo hade lovat henne guld och gröna skogar om hon följde med honom till Australien. Men hon hade motvilligt stannat kvar hemma i Finland. Hennes mor behövde henne hemma på gården sen hennes far insjuknat i en svår sjukdom. Hon var näst äldst i en syskonskara av sju. Hennes två år äldre bror fick ta över faderns sysslor och själv behövdes hon bland sina småsyskon medan modern skötte deras far. Sen kom kriget och allt förändrades.

I Sverige träffade hon Eskil och eftersom hon väntade barn gifte de sig nästan genast. Att barnet inte var hans fick Eskil aldrig reda på och ingen annan heller. Eskil lämnade henne efter fem års äktenskap och hennes enda barn och barnbarn bor nu långt, långt bort.
Sällan eller aldrig besöker de henne. Något kort ibland kanske.

Nu går hon här, med insjunkna trötta mörka ögon, nariga läppar och en halv hink mjölk i en liten leksakshink.
Hon försöker förlåta sig själv, både sju och sjuttio gånger om dagen att hon inte följde med till Australien.
\"Kan du förlåta mig Reijo\" ? tänker hon och skyndar hemmåt med den blåfrusna mjölken.