En fas tillbringad i exil

har gett mig kraften att ta flera kliv

mot en känsla, en doft av ett helt nytt perspektiv.


Det som då var fanns

har jag sällan vidare skådat,

kanske rent av inte vågat ?

Du har aldrig varit den som känner

jag har alltid varit den som klagar

kanske för att jag inte har vetat bättre jag beklagar


Jag är vilsen i min dröm

där får jag ingen sömn

för mycket iver och bitterhet

kallar jag faktorn for det


Om jag nu allting vet

varför tänker jag fortfarande på något som inte finns

kan du snälla svara på det?