Jag drar försiktigt med pekfingret längs metallen.
Kära lilla våffeljärn,
dig glömde någon här någongång
när 90-talet gick och hängde sig
brevid alla andra tidsåldrar
som nu så grovt är lämnande åt
nostalgin.
Du får krama om mitt hår ännu en gång
fast att jag saknar
moonboots och magtröjor.
Du luktar bränt damm
men du är i alla fall
inte bortglömd
länge.