|
|
Målar svart
jag har fallit isär så många gånger
jag målar svart
för att täcka det som var vi
jag skrapar färg från mina händer
i hopp om att finna en ljusare nyans
en pulserande
som bevis på att jag finns
eller i alla fall har funnits
hur min sårbarhet lämnar mig öppen
låter gamens klo slita än mer
jag formar syner med mina bara händer
drejar rådjursögon
ställer dem på rad
hur jag igen och igen doppar penseln
i den svarta färgen
Fri vers
av
katt.inc
Läst 940 gånger
och
applåderad av 25 personer
Publicerad 2008-06-06 09:32
|
|
|
Anna Frölander
”jag formar syner med mina bara händer
drejar rådjursögon
ställer dem på rad”
tycker jag är rader som sticker ut extra i din dikt, det riktigt vassa faktiskt. Det är som att dessa utplockade rader överraskar, beskriver utsatthet och det svarta isärfallandet på ett alldeles eget vis. De andra raderna följer på något vis det tänkta, det jag med min egen sinnevärld nästintill förstår ska komma, kanske som att du beskriver det som redan finns i din dikt lite för tydligt... Går det här att förstå Karin? Jag skulle vilja kunna formulera min känsla mer konkret men lyckas inte. Jag tycker att du är grym Karin, en av anledningarna till att jag verkligen vill visa på skillnaden, på det som går djupt in och det som stannar lite närmre ytan, i mitt sätt att läsa. Men båda delarna behövs ju, för att kunna klättra på varandra, eller för att en del ska kunna lysa starkare… Så jag kanske bara är ute och fabulerar… Att läsa dig gör mig poesiglad, orden blir viktiga och intressanta och jag känner ett ljustmörker spridas över den här poetsidan. Det är värt allt!
2008-06-30
|
|
|
|
ej medlem längre
Kort och gott bara så att du vet: Kanonbra! Rådjurdelen är formidabel!
2008-06-17
|
|
|
|
Laijza
Första raderna räcker....
resten hänger med på ett bananskal.
tack för fin poesi.
2008-06-11
|
|
|
|
Christer Eriksson
Det som ett eget samtal, små smala ord som pressas genom trånga passager. En förhoppning om att snart blir det bättre tider, eller i alla fall nya tider. En längtan över gatorna in i portuppgångar uppför trappor in i lägenheten eller husen på landet med all utspilld falurödfärg. Andetag in i lungan ut, klockslag och brödsmulor på bordet. Jag kramar en kudde när jag sover ensam. Sånt hjälper ibland och vissa saker går bara över. När slutar saknad göra ont?
Denna dikt tycker jag om, den är så stilla, nästan långsam och man sparar orden innan man tar in nästa. Jag tycker dock inte riktigt om finalraden, jag vet inte, den liksom känns lite enkel för att vara din poesi. Den behövs inte tycker jag och när jag läser om dikten så stannar jag på näst sista raden. Men jag tycker så mycket om att du balanserar texten så att jag som läsare sträcker mig om vart annat efter det ljusa och det mörka.. tack.
2008-06-11
|
|
|
|
Melona
Ibland är det så
att orden inte infinner sig, hur man än vill...
Din dikt tar mig med på en resa, med dina ord och strofer som kommunikationsmedel till platser i mig själv och till tankar jag tänkt men aldrig velat eller vågat formulera...
Har du någon aning om hur jävla bra detta ?!
TACK för din poesi...
Jag vet att kommentaren är fattig och märklig, men tja, så är det ju emellanåt!
2008-06-10
|
|
|
|
Kristina Wallbing
\"jag har fallit isär så många gånger\", ja hur ska man då kunna måla med någon annan färg än svart? Den är ju liksom närmast till hands. Men hoppet som ändock finns beskriver du så starkt och originellt i bilden av tänderna!!! Det finns en desperat känsla i hela texten, som förstärks av sista raden. Men mest fastnar jag vid; \"hur jag igen och igen doppar penseln
i den svarta färgen\". Ja, vad är det som gör att man ständigt måste återkomma till smärtan? Är den inte nog i sig? Är det de ljusa färgerna jag är rädd för? Tack för att du väcker tankar!
2008-06-10
|
|
|
|
Bodil Sandberg
En fantastisk dikt ..ja det är ordet som kommer till mig..fantastisk i sin mörka känsliga ton..du är suverän!!!applåder!!
2008-06-09
|
|
|
|
Nina V A
jag gillar verkligen inledningen
\"jag har fallit isär så många gånger\" ett konstaterande likväl
detta berg av bitar att plocka ihop, med alla sina sidor
och i övergångar letar vi alltid nyanser ljusa att klistra
oss invid, ett pulserande som puffar, friktionen som förtäljer
levnadsgången, här finns någon/några ja kanske ett samman,
samband därvid
jag tycker om hur rådjursögon dyker upp, som ett signum igen,
och hur de därmed får en betydelse vida i dina texter, i sitt runda och svarta
djup likväl som de blinkar ärligt och någonstans även oskyldigt blida
penseln går på ett djupt bortom synlighet, man hör det smetiga doppet
\"jag formar syner med mina bara händer
drejar rådjursögon
ställer dem på rad \"
en utställning som om flera säger mera eller att man finner, nog borde man, om man visar mängd
\"jag måste sluta blöda\"
hur tjockt löper inte dessa droppar, mattsvarta och klistriga i sin fallinje, försöken
fastnar i sina loopar,
det finns \"måsten\" som man vet men inte naturligt når under tvång
tongången känns ändå hoppfull, där finns en önskan, kittlar en längtan
därmed och nyanser som spirar
din penna träffar och lägger sig ständigt utmed som en flöjel att följa
tack!
2008-06-08
|
|
|
|
Lena Renman
Huga så bra så otroligt bra! Applåder, bokmärker och allt det där. tack
lena
2008-06-07
|
|
|
|
-Ulla Tilemo-
Starkt. Vemodsvackert. Naket. Sant.
Du kommer att hitta vägen ut. Den här gången också.
Gary Zukav skriver i en av sina böcker att när man är som djupast nere, i den svarta brunnens hål, så ska man inte glömma att där finns något värdefullt att hämta..... Jag tror du finner det värdefulla, och sedan gör du som dykaren, lättar på tyngderna och tar sig sakta upp. Glöm inte det! Sakta.....
2008-06-06
|
|
|
|
Ronny Berk
när svärtan stänker av kolorita skiftningar ...ljushylta nyanser av färgflödor...då skapas intresseväckande poesi så som just denna texten...ja...
2008-06-06
|
|
|
|
Elaine.S
Starkt beskrivet i färger, för jag ser mer än det svarta och så råddjursögonen som vädjande och lite sorgset finns där och betraktar...mäktigt
2008-06-06
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
ja, här är det den strukna svarta färgen som är någon slags extrahud, det sorgpigmenterades bindväv
utmed tiden har det tillkommit nya skyddande färgskikt, men sakterliga läser man ändå in en vilja att komma vidare, att försiktigt lossa, rulla upp de intorkade kanterna med fingrarna, får nästan en arkeologisk känsla vid genomläsningen, ty det gives ljusare nyanser för vart lager som *penslas* bort
texten prövar sig vackert fram mot ljuset, men bar hud är skyddslös, sårbar;
* jag formar syner med mina bara händer
drejar rådjursögon
ställer dom på rad *
rader som ju vittnar om att försöken varit flera, och reträtterna lika många
smärtsamt är det, poetiskt hoppfullt ändå
2008-06-06
|
|
|
Nästa text
Föregående
katt.inc
|
