Jag växte upp i ett litet Bullerby-hus, i ett Bullerby-samhälle, med en massa Bullerby-barn, i en socken någon mil utanför Visby. Mina föräldrar hade byggt ett vackert hus i klassisk 70-talsstil med vitt tegel, stor veranda och snedtak. Det fanns ett rum på övervåningen, där jag fick leva och leka. Min 3 år äldre bror hade ett större och ljusare rum på nedre våning med stort fönster och vackert brunt 70-talsgolv.

I mitt rum på övervåningen fanns det möjlighet att göra ett litet utrymme för lek i väggen, eftersom snedtaket gjorde det möjligt. Min pappa byggde en koja åt mig där, i väggen. Han byggde det så vackert, med en liten hasp på insidan där jag kunde stänga in mig om jag ville, och med ett litet handtag på utsidan så man kunde stänga ordentligt. Det var min lilla koja, mitt gömställe och bara mitt eget lilla krypin. Jag lekte där ofta, med mina Barbie dockor och mina hästar.

Min bror och jag stod varandra nära de första 5 åren av mitt miserabla liv. Vi lekte ofta ihop, han med sina Big Jim och jag med mina Barbie dockor. Ibland fick till och med min Barbie åka i hans stora, otroligt häftiga Big Jim helikopter. Jag kände alltid då att jag hade den bästa brodern någon kunde ha. Men det ändrades drastiskt en sen vårdag det året jag skulle fylla 5.
Min bror lekte ofta ihop med en kille som var några år äldre än honom, Markus hette han. De blev snabbt bästa vänner, och nu tror ni säkert att det var det som gjorde att jag och min bror gled isär, men så var det inte. Jag fick ofta vara med och leka tillsammans med dem, fortfarande med mina Barbie dockor och de med sina Big Jims. En dag så ville Markus leka något annat. Han ville leka i mitt rum i väggen. Jag var ivrig att få visa hur fint jag hade gjort det därinne med en lurvig filt på golvet och vackra prydnadssaker längs väggen. Vi gick in i Rummet I Väggen, och bara satt där. Vi satt en stund. Och en stund till.

När några stunder hade gått och ingen sagt något, så föreslog Markus att vi skulle leka en ny lek, en lek som man lekte när man var ett Stort Barn. Jag ville väl vara ett stort barn, frågade han mig? Klart jag ville! Vad skulle jag göra för att vara ett stort barn? Frågade jag honom.

- ”jag vill att du tar av dig din klänning” svarade han. Jag frågade inte varför, men kände att jag inte riktigt ville det. Jag visste nog inte varför jag inte ville, men det kändes inte rätt.

- ”jag vill inte…” svarade jag honom.
- ”ok, men du kan ju ta av dig dina trosor?”

Så trosorna åkte av. Han beordrade mig att ställa mig på alla fyra. Jag gjorde som han sa. Min bror bara satt där, en bit bakom Markus där han stod på knä bakom mig och fumlade med sin gylf. Jag vände mitt huvud snabbt en gång för att se vad min bror gjorde. Han satt och fingrade på sin Big Jim, och jag såg att han inte kände sig bekväm.

Plötsligt kände jag något hårt försöka tränga in i mitt anus. Jag hoppade till och ryckte kroppen framåt, men Markus drog mig tillbaka, och försökte än en gång stoppa in sin barnsliga snopp i min rumpa. Han hade erektion. Det sved och brände. Han kom in en bit, och jag började gråta. Jag bad honom sluta för jag måste på toaletten, jag ville bajsa. Men han sa bara att jag trodde det eftersom han hade sin snopp där, det var det som kändes.

- ”snälla, jag måste på toaletten!” jag bad honom att sluta. Efter ett tag slutade han.
- ”gå på toa då” suckade han.
Jag tog med mig mina trosor och gick och satte mig på toaletten där jag fortsatte att gråta och försökte fundera ut hur jag skulle göra för att slippa gå tillbaka till Rummet i Väggen.

Nästa morgon vaknade jag och visste inte riktigt om det bara varit en ond dröm, eller om det verkligen hänt. Jag gick nerför trappan och satte mig vid frukostbordet, utan att egentligen registrera att jag satt där började jag tugga på den rostade mackan min mamma brett åt mig. Ingen frågade varför jag var så tyst, ingen orkade bry sig. Ingen visste och ingen ville heller veta.

Min bror åt inte frukost med oss den dagen.