vänder mitt ansikte mot solen
och försöker glömma
just precis hur glömd
jag kommer att bli.

jag borrar ner mina tår
i gräset, bara för att få lämna
spår.

undrar om alla har vansinnet
att tro att de kommer leva kvar i minnet
hos människor.

varför vill jag överleva
döden,
när så många verkar nöjda
med att överleva livet
och ta för givet
att de inte är något
särskilt?

vänder mig bort igen
dit jag borde finnas
i skuggan.