Om jag tänker tillbaka på tiden
då jag vaken och ungdomlig var.
Vart tog alla åren vägen
är jag spillran som ännu finns kvar.

Många vänner som ej är i livet
alkoholen sakta dom tog.
Ensamhet ångest det fick dom
på sin vandring i trasiga skor.

Men jag frågar mig själv hur mår jag
när jag sitter i stugan så trygg.
När jag börja som tretton år jobba
och vid fyrtio fick utsliten rygg.

Många skratta och sa det är masken
och dom gnällde och kalla mig slö.
Men så var dock inte fallet
det var diskbråck som gjorde mig trög.

Men jag sitter ännu i stugan
fast nu är jag arbetslös.
Mina leder och rygg har blitt sämre
och jag känner mig värdelös.

Jag har varit hos specialister
och har intyg på min diagnos.
Men försäkringskassans läkare
kommer fram till en egen prognos.

Så därför go vänner och likar
ni har sett hur samhället är.
Och själv ger jag snart gett upp hoppet
för just nu mellan stolar jag är.