|
|
Bekännelse ur ett fullkomligt normalt sinne
trappor upp
trappor ner
trappor ner
trappor upp
jag kommer aldrig fram
en osäkerhet
jag springer naken över ångande asfalt
det finns busslaster med folk att rädda
men jag räddar mig själv
så många leksakståg jag låtit gå förbi
det långa håret är klippt
mot den förbannade viljan
vad är det för fel att sitta
hopkrupen i ett hörn och vagga
fram och åter,
fram och åter
säg det
i skogen där jag bor finns en hög cancermast
ibland klättrar jag upp
ber någon spänna den för hårt
jag flyger som en projektil rakt ner i helvetet
njuter hela vägen
prästerna ojar sig, vojar sig
i det lilla röda huset
ligger en mormor och pumpar blod
på väggar och tak
utanför står ett äppelträd
som jag sågar ner och ber om förlåtelse
trettio och någonting sega år senare
finns det ett hjärta med en skada på framväggen
att spackla hjälper inte
det är alltid så långt att gå
den där konstiga känslan
av utanförskap finns där, också
jag försvinner liksom bort
man undrar varför ingen reagerar
när jag har rotfyllt hela mig snart
Fri vers
av
katt.inc
Läst 997 gånger
och
applåderad av 27 personer
Publicerad 2008-07-12 15:22
|
|
|
-Ulla Tilemo-
Först blev jag våldtagen sedan betagen, så läste jag igen och blev våldtagen, läste igen och blev betagen.....så jäkla underbart hemskt och underbart!
2009-01-19
|
|
|
|
MeAmmie
Nä! Varför ser de inte våra trasiga rotfyllningar? Så jävla äkta och så sårbart! Kram/Ammie
2008-12-08
|
|
|
|
Carola Zettergren
Dina dikter kastar sig över mig...med kraft och rätt in hjärtesjälen!!!
2008-11-02
|
|
|
|
lodjuret/seglare
en sådan elegi
får det nog inte plats
för mer energi i
2008-08-04
|
|
|
|
Nina Ahlzén
"prästerna ojar sig, vojar sig..."svag för sånt där..Du är så grymt bra Karin!
2008-07-29
|
|
|
|
Gunilla
Starkt diktat av en mardrömsaktig tillvaro,
som försöker med alla medel förstås
och inte förstås ändå.
Så naket utlämnande
med tillräckliga ord
utan överflöd.
2008-07-25
|
|
|
|
Elin Katten Lo
Jag vill bara skriva en sak till, läste denna igen och försökte spara den som bokmärke, trots att jag redab gjort det. Den är så jävlans fin Kat. Bara så du vet. Det är ingen tvångstanke ifrån min sida att säga det två gånger, men man får så mycket sagt till sig ibland, att det liksom går en förbi. Nu - två gånger gilt.
Tack igen!
E
2008-07-21
|
|
|
|
Bodil Sandberg
Du är en helt fenomenal poetissa..vaddå har jag sagt det förut..nåväl så säger jag det igen
bekännelse ur ett fullkomligt normalt sinne är en fantastiskt gripande dikt ..det lilla barnets vandring ur aska i eld...hur instinkten byggt en mur runt smärta och rädslor hur utanförskapet aldrig har något slut...starkt så starkt!!
2008-07-18
|
|
|
|
Elin Katten Lo
Jag älskar ditt sätt att skildra en trasad barndom. "Mot den där förbannade viljan" är helt underbart skrivet.
Du rockar fett och fettsnålt, du gör att vågsurfare trillar av brädan - även om det inte blåser, du gör att jag tappar bort mig i känslostormar - även om det är tyst i mitt rum och jag inte har ett enda fönster öppet.
Love it. Sjukt bra.
E
2008-07-18
|
|
|
|
Christer Eriksson
Jag har tappat mina kommentarer och min vilja att läsa poesi, den kommer i korta stunder tillbaka och jag har hållit mig för just denna dikt som väger tungt som en långtradare mot nött asfalt. Det finns en skör kant som omringar din dikt. En känsla av svag förståelse och jag gillar tidsresan från ett 1900-tal som var oändligt långt när jag föddes fram till det nya 2000, där vi är nu, i ett nedmonterat kallt land där frisk är bättre än sjuk, som dubbelt belönad när man är symptomfri, full lön och ingen värk. Fantastisk bild med mormor.
” i det lilla röda huset
ligger en mormor och pumpar blod
på väggar och tak
utanför står ett äppelträd
som jag sågar ner och ber om förlåtelse”
Det finns stunder som jag sätter mig på hög häst och vill i tystnad lämna denna sida fylld av religiösa virrpannor och deras ensamma rop i form av att ge ut 2-5 dikter om dagen. Men jag vet ju här inne så finns ett tiotal poeter som är så grymt duktiga och säkert ett 50-tal som jag inte upptäckt för att de försvinner i massan. En av dom poeterna är du, topp fem utan inbördes ranking. Jag tycker om när man sätter in sin person i det oförskönade rummet.
” vad är det för fel att sitta
hopkrupen i ett hörn och vagga
fram och åter,
fram och åter
säg det”
Ja säg det, det är ju inget fel att knapra manodepressiv medicin eller gå till hälsokosten och få sig lite magnolia eller skriva en dikt för att stå ut. Eller dricka en flaska vin för att den gråa morgonen på något sätt ska övergå till färgglad kväll. Alla medel är tillåtna, inget är fusk.
” i skogen där jag bor finns en hög cancermast”
Så var vi i masten, kanske en 3G-mast eller en TV-mast. Här måste jag ju erkänna att jag som levebröd reste land och rike runt och monterade dessa naturförfulare. Men det är vackert där uppe i luften och jag njöt alltid på väg ner från dessa TV och 3G-master, efter en förmiddag på 300 meters höjd luktade alltid granskogen så fantastiskt. Man är en annan på hög höjd. Stor inför helgen som alltid kommer och när jag lämnade ställena så tänkte jag alltid just tanken, så har jag lämnat lite cancer här också. Men jag var löneslav och det är alltid någon annan som beordrar. Och vi lyder, vi lyder så in i helvete.
”det är alltid så långt att gå
den där konstiga känslan
av utanförskap finns där, också”
Så jäkla skönt konstaterat, i typ samma mening som jaha nu har mjölken gått ut också, mögel över osten men man köper bara en ny. Accepterar livet, lite svårare med döden. Fantastisk dikt Karin, tack.
2008-07-18
|
|
|
|
Nina V A
jag tycker det här är fantastiskt välnyanserat och framlyft och jag fascineras av din förmåga att hålla ett språk så stramt nära, utan utskott blarr. - tycker du ligger väldigt nära Christer Eriksson i din ljudning och då självklart med egen accent, peek som häver sig likt volta över våra läshuvuden sådär vardagsnära som klingar vardagsrumsbuffe för oss alla eller iaf mig. Jag finner gåshud utmed armar och bekännelser trevar sig upp, ner, trappor trappor
Det är verkligen knivskarpa intelligenta bilder
'jag springer naken över ångande asfalt
det finns busslaster med folk att rädda'
och inte minst
'i skogen där jag bor finns en hög cancermast
ibland klättrar jag upp
ber någon spänna den för hårt
jag flyger som en projektil rakt ner i helvetet '
vaggningen och projektilen
ja vad säger mannär du sammanfattar så perfekt
'jag försvinner liksom bort
man undrar varför ingen reagerar
när jag har rotfyllt hela mig snart '
en sann läsupplevelse!
2008-07-14
|
|
|
|
mayhem and order
Viljan att få fram en komplett bekännelse är stark och du gör det så förbaskat bra med små fina detaljer i en stor helhet av något jag förstår för det blir så nära, så under hud men ändå ganska rakt-och jo jag gillar det skarpt.
Dina upprepanden i "trappor upp trappor ned" och i "fram och åter fram och åter" är lugnande samtidigt som de infekterar hela mitt sinne med klåda, rivs, klias och jävlas med mej så där som en droppe vatten i huvet en gång varannan sekund.
"trettio och någonting sega år senare
finns det ett hjärta med en skada på framväggen
att spackla hjälper inte"
- i den delen vilar jag! Finner ro, vetskapen och det faktiska i att det är på just det viset är lindrande för mej, visst kanske diktjaget känner olust där men för mej och i mina läsögon är det vila-lugn.
"det finns busslaster med folk att rädda men jag räddar mig själv"
-jaaaaaaa....underbart bra hade min coach sagt och jag är så "klar" att jag håller med henne. Du uttrycker så otroligt väl exakt hur det ska fungera. För att kunna älska, känna, gilla, bry sej om alls så måste man ju rädda sej själv först. Kunna allt det där inför sig själv.
Jag sparar denna i min prickiga ask och njuter av att fått en så underbar läsupplevelse. Tack vännen!
2008-07-13
|
|
|
|
Maria Zena Viklund
känslan av utanförskap, hur helt normalt trampar men aldrig kommer fram vad stoppar? en rotfyllning, gifter som håller kvar stagnerar? bra skrivet applåder!
2008-07-13
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
en uppriktig ambition att berätta så sanningsenligt som det överhuvudtaget är möjligt läser jag in i detta
bikt och bön är två ord som något sånär
kan ringa in texten
jag läser också in en slags *gnällighet*, det där som inte är ett jävla dugg klädsamt, som jag ofta själv ägnar mig åt i mina stunder, innan jag kommer på mig och tilldelar mig små väl avvägda öfilar för att restaurera något av den söndervittrande självrespekten
är man nu en existens som överhuvudtaget funderar över det ofta helt obegripliga och motsägelsefulla som skjöljer in och dränker sinnena, så är man enligt mitt sätt att se det på kärlekens sida
det finns en uppsjö dikter på sidan som går;
*trappor upp
trappor ner
trappor ner
trappor upp*
och som aldrig nånsinn kommer fram, inte ens kommer en ynka ångström vidare, som omedvetet står där och stampar i dypölen med sina galonisar och rosa stövletter med skrikande röda hjärtan på, cirkuskonster till ingen som helst jävla nytta
din text profilerar sig mot detta, slingan är insiktsfull och rymmer självkännedom och rannsakan, visst gnälls det lite som sagts, men va fan det går ju inte att undvika, tillvaron är alldeles för komplicerad och nyckfull även för det klokt öppna och sant viljande sinnet
tack min vän för detta, känner igen sig själv gör man ju
2008-07-12
|
|
|
|
Melona
Åh, alla dessa slarvstavfel, ber om ursäkt... men så kan det vara när man kommenterar med stor lidelse...
Tack, igen!
2008-07-12
|
|
|
|
Melona
drömmen, detta normala tillstånd av overkligher,
hur diktjaget sitter fast i denna vision av stegrande trappor, osäkerheten; hur kommer jag loss,
mardrömmen, den obehagliga känslan av att springa naken, blottad
där jaget möter världsetik, jag räddar mig själv...dunket från hjärtat som ekar mellan människorna, de tomma ögonen.
Och så många önskningar man kväver i sitt liv, för att passa in, göra till lags och formatera sig i strömlinjen av de runt om, nära och kära som ibland gör så jävla ont och fel, ja det känns här; "mot den förbannade viljan"
Och bilden av barnet, det utsatte, ensamma - för så läser jag din dikt; som betraktar livet, gungandes, vaggandes med en slaks brusten förmåga att få delta.
"vad är det för fel att sitta
hopkrupen i ett hörn och vagga
fram och åter,
fram och åter
säg det "
och sen uppgörelsen,
cancermasten, ingen hejdar mig, jag bestämmer och NJUTER av det, hela vägen åtav helvete...
Och dessa träd, historia och livets gång, blir rörd över diktjagets fbön om förlåtelse,
Så till det för mig allra starkaste,
"trettio och någonting sega år senare
finns det ett hjärta med en skada på framväggen
att spackla hjälper inte"
Detta sargade hjärta, med spruckna drömmar och illusioner,
hur ska det kunna lagas, ja, inte med femtio liter spackel...
"att spackla hjälper inte"
- Nej, så klart inte, då det är där, i skadan på framväggen som livet, drömmarna, önskningarna bultar ut...täpp för guds, eller någon annans skull inte igen, låt det vara, blöda sig helt igen, för ett stängt hjärta... är ett tomt och ödsligt hjärta...
Jo, det är ett knipande slut, där rotfyllningen skriker ut sin rätt till existens, och jag reagerar, genom att älska hela denna innerliga dikt, tack som fan K, för detta...du har en bit av mitt rödaste hos dig nu... TACK!
2008-07-12
|
|
|
|
stronza
den här känns som man vill läsa flera gånger, fundera över och njuta av ordval och melodi.
det var inressanta stycken med härliga avslut, speciellt det där med trädet tycker jag av någon anledning.
2008-07-12
|
|
|
Nästa text
Föregående
katt.inc
|
