I all
sin skönhet
hon på berget står.
Sträcker sina händer
mot skyn och ropar
" Se mig för den jag är!
Se mina brister
och se mina förtjänster.
Se mig för den jag är
och som den enda jag kommer vara"

Som ropet ljuder genom dalen
och vinden slutar vina
kommer solen ur sitt moln.
Värmande strålar
sluter sig om hennes väsen
och en röst tycks viska:
"Alltets krona!
Ingenting mot din skönhet
kan sig mäta.
Du skådar ut mot kosmos,
men det kosmos du ser,
är inget mot det kosmos du är"

Med tårar hon sitt öde tackar,
vet sitt värde
för alltid mer.