Solen
sträckte sig över granarna och dimman lekte fortfarande över vattnet. En häger lyfte sina vingar och gled sakta ut över parken.
Ett svanpar låg stilla i vassen, men vaknade överraskande av hägerns vingslag. Haren tittade sömningt ut över sjön och hoppade sedan glatt nedför slänten för att släcka sin törst. En ekorre skuttade fram över midsommarplatsen, stannade tvärt och tittade nyfiket på hägern som just landat vid stranden. Hägern sträckte sina långa ben högt i vattnet. Han tittade ut över sjön. Ingen människa syntes till. Hägern hade blivit som en härskare över parken sen människorna försvann. Han saknade dem. Saknade barnens skratt vid badplatsen. Den låg nu tyst på andra sidan ån, precis dör sjön började. Ingen promenerade längre i parken. Ingen cyklade längre där. Ingen rodde längre sin båt på sjön.
Ingen fiskade i ån. Ingen var där!
Hägen lyfte åter sina vingar och flög in mot byn. Några änder tjattrade under åbron. Gäddan plaskade med sin stjärt så näckrosorna dansade på vattenytan. Hägern stannade vid bror för att lyssna. Änderna tystnade och simmade sakta in i vassen.
Alla hade respekt för hägern! Men inte av rädsla, han skänkte dem ro och tillgivenhet. Så länge de visste att han var där, då visste de att de skulle stanna.
Hägern lyssnade men hörde inget. Inga ljud som han inte kände till.
Vinden och regnet kände han igen, liksom fåglarna olika läten.
Grodans kvackande, gäddans plask, ändernas tjattrande och syrsans sång. Nu lyfte hägern från bron och flög över tyaken på de första husen i byn. Allt var stilla. Det enda som hördes var alarnas prasslande och björkarnas sus. En katt strök omkring längs en husvägg och kikade upp mot hägern. Utan att bli skrämd av hägern gick den vidare och lade sig till sist i gräset. Katten blundade och vände sitt lilla huvud mot solen.
Hägern landade nu på skolgården. En sädessärla vippade raskt omkring på den varma asfalten. Den vippade lite extra när den såg hägern som satt sig gungbrädan. Inga barn syntes till. Allt var stilla. Ingen klocka ringde. Inga bollar dunkade mot planket. Tre skator landade nu bredvid hägern och med sitt kraxande försökte de muntra upp honom.
Hägern vände bort sitt huvud för stt de skulle föstå att han inte var intresserad. Han ville vila. Han ville tänka på alla människor som bodde här förut. Hur det var innan de försvann. Visst ville skatorna väl, men nu ville han vila och tänka.


Det var morgon i den lilla byn. Människorna vaknade och väckte sina barn. Gav dem frukost. Skickade dem sen till skolan. Gick sen själva till arbetet. Handlade i affären. Utbytte några ord med varandra. Lagade mat. La sina barn för natten. Tittade på tv. Somnade sedan själva för att nästa dag kliva upp igen. När helgen kom plockades trädgårdsredskapen fram ur skjulen. Gräsmattorna klipptes och rabatterna rensades. När sen kvällen kom tändes grillarna och röken stod som pelare upp mot skyn. Bilarna körde fram och tillbaka genom den lilla byn. Mammorna gick med sina barn till lekparken, De badandes röster från hördes ända upp till byn. Vinden förde deras röster upp till lekparken. Vinden kanske ville tala om att här nere ligger parken. Här nere finns naturen. Här finns alla djuren och här finns massor av ljud. Ljud som inte hörs upp till byn. Ljud som är små men ändå så stora. Och här finns det mycket vackert att se på.
Några människor hittade dock ner till parken. Några fiskade glatt nere vid ån. Några rodde sin eka på sjön och drog upp en och annan fisk. Barnen älskade sin badplats och eldstade där man kunde tända sig en eld om kvällarna.
På midsommardagens kväll dansades det till långt in på småtimmarna och ölen skummade. Men på morgonen efter, låg parken tyst igen. Gäddan slog ett slag med stjärten och grodan dök lustigt upp på land. Något man skulle ha sett och hört om man bara suttit stilla vid sjön. Nu sov man länge fram på dagen. På eftermiddagen gick man bara ner till parken om man tappat eller glömt nåt. Sen gick man hem igen. Men man glömde att lyssna. Man glömde att se.

Häger sträckte nu ut sina ben där han satt på gungbrädan. Lyfte vingarna och flög ner till parken igen. Han var hungrig. Hungrig av allt tänkande och saknaden efter människorna. Ett år hade nu gått sedan människorna försvann. Han hade sänt iväg dem! Han kunde bara inte se hur de slarvade bort sitt liv, med att inte se och inte lyssna.
Se på sig själv, se på andra och på naturen. Lyssna på sig själv, lyssna på andra och på naturen. Nej, de hade inte tid! De höll tiden i ett järngrepp och kollade på den så den inte försvann någonstans. Färsvann till ett ställe där de inte kunde hitta den. De måste vara rädda om tiden och ville inte slösa den på att gå i parken.
Hägern hade en vacker morgon när solen kittlade honom på vingarna sagt för sig själv; \"Jag önskar att alla som inte ser och lyssnar på varandra, inte heller får stanna kvar\". Nästa morgon hade hans önskan gått i uppfyllelse.

Häger såg nu något som rörde sig på ängen och väntade sig ett rådjur som skulle dyka upp bland blommorna. Innerst inne ville han att det skulle vara en människa. Han längtade efter dem. De längtade nog också efter honom. Eller? Det var inget rådjur. En liten pojke klev fram ur blommorna med en liten bukett smörblommor i handen. Han tittade upp mot himlen och vinkade när han fick syn på hägern.
Hägerns hjärta slog ett extar slag. Hade människorna kommit tillbaka?
Eller hade den här lilla pojken blivit kvar? Hägern landade mjukt och stilla bredvid pojken. Pojken sträckte fram blommorna och sa: \"Människorna sände mig för att fråga om de får komma tillbaka? Där vi nu bor finns ingen natur, inga djur, inga ljud och ingen tid. Allt är grått och svart, ingen skrattar, ingen talar till varandra. Alla bara sitter i sina hus och väntar på kvällen. Jag är deras sita hopp. De hälsar och ber om förlåtelse\". Häger sänkte sin långa hals mot marken och funderade. Pojken stod alldeles stilla och väntade. Små regndroppar trillade ner från skyn och den lilla pojken tittade förtjust mot himlen. Han sträckte ut sina små händer och fångade regnet i dem. Sen smakade han på vattnet och tittade på Hägern med huvudet på sned. Regnet kunde inte dölja hans tårar. Häger bredde sin ena vinge över honom och torkade hans kind.
\"De får komma tillbaka! I morgon när de slår opp sina ögon ligger de i sina egna sängar igen. Det första de kommer att se är solen, sen hör de fåglarnas sång. Sen ser och hör de alla träd längs deras gata. När de kommer ner till parken ser de hur blommorna niger till tack. De hör hur gäddan plaskar några extra slag och ser hur änderna simmar intresserade fram till åkanten. Ser att ekorren hoppar fram och tillbaka mellan träden och ser att svanarna sträcker ut sina vita vingar. När de sätter sig i gräset kan de höra syrsans sång och roade ser de skatornas lek. Det sista de ser på kvällen innan de lägger sig för natten är mig, flygande över deras tak\".
Hägern tog smörblommorna i näbben och lyfte högt över granarna. Pojken sprang tillbaka över ängen.
I morgon skulle människorna vara tillbaka.