Spelar fotbollsmatchen ändå,
det är ju ändå derby.
Läkaren gav mig smärtstillande
för några dagar sedan.

För jag tog i, ville bort med bollen
direkt på volley från vårat straffområde
och han tog i för att forcera in bollen
i nät.

Hans fot, mitt knä.
Min fot, bort med boll.

Jag ligger, han kliver på mig
som alla andra gör ibland.

Folk på avbytarbänken tror att min fotbollskarriär är över,
för jag brukar inte ligga ner,

kvida,
rulla runt och skrika av smärta.
Som jag gjorde efter att ha försökt
att resa mig upp,

jag föll, som jag brukar falla ibland.

Läkaren gav mig smärtstillande,
kryckor fick jag låna av pappa
och jag skulle vila i tre veckor
- efter att ha gått på kryckor i två veckor innan dess.

Men det var derby, och jag
spelar matchen ändå, för tejp,
smärtstillande och en derbykänsla
hindrar ett kvidande.

Vi förlorade derbyt, och jag
kved när jag kom hem.

Som jag inte brukar komma hem,
med dig.