Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Skrivet i Italien :)


Kan känslor som kanske inte ens existerar vara såhär förvirrande?

Är jag kär i dig?
Gillar jag dig ens?
Är jag över huvud taget intresserad?
Eller är detta bara ännu ett uttryck
för mitt bekräftelsebehov?

Jag menar, det är ju inte så
att det känns i kroppen...

Inga fjärilar i magen,
inga rodnande kinder,
ingen oändlig glädje.

Fast när du ler sådär brett...
äsch, jag vet inte.
Det är bara att...
åh, just det.

Jag känner ju inte dig.


Fri vers av Jojjan
Läst 316 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-07-27 22:24



Bookmark and Share

  noname_realmind
Min första tanke: Du är inte det minsta kär... För även MED alla de där känslorna du längtar efter... fjärilar, rodnande, oändlig glädje... så är det inte ett dugg säkert känslorna är äkta och "hållbara" för det!

Vad kan man lita på då? Att man älskar någon först när man "känner denne"? Inte mycket till fast mark under fötterna där heller tyvärr. Tänker på mannen med de 7 barnen i källaren... hans fru på husets övervåning hade inte en suck under alla deras år tillsammans! För att inte tala om alla som lever med otrogna partners... utan att ha en aning... de TROR de har funnit "the real thing"... men de är grundlurade...

Kanske är det enda raka att låta förälskelse och kärlek få vara tillfälliga, om de vill det... njuta i stunden bara... och låta det vara bra så... ;))
2008-07-31

  hets
EXAKT vad jag känner!!! (fast jag känner ju honom...)
2008-07-31

  Hanni
Känns mera som en längtan till att vilja lära känna än bekräftelsebehov :)
2008-07-31
  > Nästa text
< Föregående

Jojjan