Jag kan inte sluta titta på dig.
Glömma dig hade jag säkert kunnat göra
om jag bara hade velat.
Jag vill inte.

Det tar mig år att bestämma mig
för om jag ska skriva det lilla ordet hej.
Oftast blir det inte av.

Och det där löftet,
det där löftet blir att svårare att hålla
(att innan året är slut antingen känna eller glömma dig)

Och jag har frågat min hjärna
gång efter gång efter gång
men jag hittar aldrig något svar.

Vad vill jag?

Jag är rädd.
Rädd för att lova något jag inte kan hålla,
rädd för att lura mig själv,
rädd för att lura dig.

Och varje gång du ignorerar mig,
fastän du ler så ofta,
växer frågan i mitt huvud,

Är du lika rädd som jag?