Det måste ha varit att vi
hånglade som fjortisar
Att vi stod ute och frös
utan någonstans att gå
Vart som helst men inte hem
Så vi klängde oss fast vid varandra
Vid stunden

Det måste ha varit att trots
att du satt halvlutad
mot det mörka fönstret var du så lång
Så lång att jag kände mig så liten
när jag tippade mina höga klackar
framåt för att möta dina läppar

Som bara fjortisar kan kysstes vi
Intensivt, som om någon när som helst skulle komma på oss
Ta oss ifrån varandra
Ta dig ifrån mig

Utforskande, som om det vore första gången
Men det var långt ifrån första
Och vi var inga barn
Ändå kändes allt så nytt
Som om jag aldrig riktigt kysst någon förut

Du höll mig lätt om midjan
Försiktigt som om jag skulle gå sönder
Rörde du mina höfter
Din hand föll sakta från min nacke
för att stanna vid varje kota i min ryggrad

Som om du ville memorera varje kurva
varje del
Som om du aldrig riktigt känt något liknande förut
Som om jag var perfekt

Jag frös så att knäskålarna skakade
Ändå stod jag kvar
Svetten från det trånga dansgolvet
började torka in
Natten kippade efter luft i slaget mot gryningen

När vi skildes åt gjorde det ont i varenda fiber i min kropp
Vi gick åt var sitt håll
Jag måste vända mig om
Över min högra axel mötte jag din blick
Du satt kvar vid fönstret och såg mig gå