Du virkar lögner under min hud
flår sen, kalhuggen och öm
du erbjuder inget, men ändå lite,
och jag finns kvar, för hoppet snärjer,
tär och kväljer.

Du älskade med min själ den natten,
för att säga, jag betydde ingenting,
du älskade en annan, som jag fick
bittert erfara blott efteråt.

Det är sant, jag är inte som du,
inte lika kall och hal och ful som du.
Längtansfull och kärleksöm
dum och blåögd kanske,
men aldrig grym och hjärtlös obarmhärtig.

Jag fyller ej min bägare med lögner
för att giva dig att dricka,
jag är inte din brutus, inte den lumpna,
jag gav dig min kärlek, men du förnekade
min existens att det någonsin hade hänt.

Ur din blick slingrar sig ormen,
ondskefull och lömsk,
ditt svek brutalt och groteskt
men du förlorade ändå mest,
den dyrbaraste juvel.