Jag är befriad från marken du går på,
den drog du undan mina fötter,
minor är inget mot dina tillhyggen,
som sliter, skälver själen itu.

Men jag är starkare än dina
vapen, det krävs mer än så
för att förinta mig.
Jag vet, du tror du är felfri
att det är jag som är länken.

Jag bär sanningens svärd,
du lögnens skepnad,
förnekandets egg, knivskarp
oåterkallig, ristar manteln.

En dag vet jag, du får ångra
det som du idag tror dig äga.
Förlåt mig min villfarelse,
min naiva tro,
jag lyssnade på hoppet.
inte på det som slog.

Jag älskar inte längre,
förbi är min villofärd,
kostsam erfarenhet
av ditt plågsamma svek.

Du sa alltid du var ärlig,
men du vet bättre än så
du utrotade mig aldrig
kastade alltid nytt bete
som jag skulle nappa på.