Så är ännu en dag över,
det känns som om jag samlar tid.
Detta är vad jag verkligen behöver,
dagar passerar och jag själv står bredvid.
Jag skriver ner vad jag känner,
för att en dag själv förstå,
också för att visa mina vänner
skillnaden mellan "sen och då".
Jag andas och lever i en process
ett skede, tranform eller fas.
En tid av utrensning och access
en självklarthet, men samtidigt ett kaos.
Det är min tur att genomgå
eftertanke och självrannsakan
att ta ansvar för mig själv och få
egen kraft och livsbejakan.
En smärtsam tid på många sätt
men också ett sällsamt äventyr.
Att utvecklas ensam är inte lätt
men det är jag själv som styr.
Jag är tvingad att ta denna tid,
för att bli en helad kvinna,
för att finna sinnesfrid
-jag skall klara det, jag bara måste vinna!
Vid juletid i år,
så bör det visa sig.
Och inför nästa år
att jag har blivit MIG.