Tänk att jag ändå kan skratta igen
så underbart härligt det låter,
ljudet av skrattet fyller mig än
vid upptäckten att jag gråter

Ensamhet, rädsla och vanmakt
som jag enbart kan vänta ut
känslorna i mig har sin takt
men med avstånd och tid tar de slut

Detta vet jag från tidigare
och även att allt har sin tid
inget jag gör, gör det smidigare
jag får helt enkelt stå där brevid

Så lite kan jag bestämma över
min egen vilja och kraft
jag förser mig noggrannt med det jag behöver
men aldrig med det jag kunde ha haft

Tiden sprang ifrån mig
så enkelt om jag ser till fakta
Under de tusentals år som jag känt Dig
har jag vetat - men fattat för sakta

Så får jag mista vad jag smakat
därför så gråter jag nu
jag fick se klart, vad jag försakat
den bäste av alla - just Du.