Den ljuva, ljumma vinden
som svepte över mig
Med saltstänk från havet på kinden
satt jag där bredvid Dig

Såg mot horisontens rand
-såg utan att se
Visste att där fanns hav och sand
och log - utan att le

Jag är stolt att jag klarade det,
stänga ute allt jag kände då,
att jag inte visade vad Du redan vet
-stolt att jag kunde spela så

Jag vet att min egen kärna
höll mig stadigt fast
-Jag grät inte, fast jag ville gärna,
vet mina fel, och stod mitt kast

Så erbarmligt ont det kan göra
att leva enbart på vilja
Höra vänners råd - tuta och köra -
när man knappt fel från rätt kan skilja

När minnen från förr står som en grind
emot hjärtats egen röst
När vanmaktens tårar blöter Din kind
och river sönder Ditt eget bröst

-Att le då, -att spela rollen,
-att vara klok, se klart
-att aldrig någonsin tappa kontrollen
-att vara glad, säga "Det är underbart"

Jag är stolt att jag klarade det
och jag tog till mitt innersta vapen
försvann i min dröm, som bara jag vet
stängde ute alla skriken och gapen

Det rev mig i tusen små bitar
och varje bit skrek - NEJ
när jag inte på mig själv ens litar
hur skulle jag kunna lita på Dig

Den ende som får mig att tro på kärlek
är gjord utav drömmar och tid
Han skulle adrig svika med smälek
Han är otrolig - känslig och vig

Han är lång - som ett barns dröm
-Så vacker och stark - Du kan aldrig ana
Han är sanningsenligt öm
Och en del av mitt livs trauma

Han finns där som min gestalt
han bär mig genom livet
ger styrka i motgång tusenfalt
ger ömhet som bara jag vet

Han är kanske Den Ende som ser mig
sådan som jag vill vara
-Som henne jag ville visa Dig
utan att behöva förklara

Den lilla osäkra, sökande jag
utan all rekvisita och ting
jag avklädd, naken, utan behag
bara jag och sen ingenting

Så skulle Du ha sett mig
inte som den jag gav sken av
inte för hur jag betett mig
och inte för det jag gav

Jag var bara din biljett
till den som Du var förr
så när det nu blev fel och inte rätt
så stängdes hjärtats dörr