Jag gråter mig till fantasi till stjärnstunder och
Regnbågsskatter
Till sånt som betyder mer än sånt som syns, till sånt som egentligen
Inte finns
Jag gråter tills tårarna aldrig tar slut
Tills kärleken aldrig mer finns
Tills luften aldrig mer går att andas
På ett behagligt inte fullt så
Hysteriskt sätt
Jag börjar dyrka mina nervskärande nervceller
Som leker studsande discokulor i den trötta kroppen
Börjar dyrka ord som ritar ångest i mitt bröst
Jag snickrar djupa hål av hat och av de mörka trädrötter som
Älskar med spökena i skogen
Ljuset lägger sig att sova under höstlöven
bräcklighetsförklarar sig när jag
Sjunger för det på natten