Nu faller regnet över vidsträckta ängar
hösten böljar fram över våra blomstersängar
jag slår mig ned med en kopp te vid mitt fönster
och förslås av årstidernas välvande mönster

Så kom sommaren, jag kände något magiskt i luften
jag levde för carpe diem utan någon tanke på hösten
men så kom denna dag, då du förlorade din lust
och en kopp, svart te fick bli min enda tröst

Prästkragskransar blir till gulnande blad
och din hand mot min kind känns numera sval
ditt vin smakar skavande bittersött,
och pulsen i mitt hjärta känns oroligt trött

Känslomässigt ensam, utan julivärme i mitt hår
jag fängslas av tanken utav en förevigad vår
men utan dig i mitt liv, sprakar snart september sönder
och kvar blir sargade, röda bakgrunder

Nu faller regnet över vidsträckta ängar
hösten böljar fram över våra blomstersängar
inget klappande hjärta, ingen hand på min dörr
jag stannar kvar, förvälvs i världen där allting var bättre förr