Plötsligt händer det
att någon dör

Du finns inte mer
du har somnat
blivit trött
en sista gång
och jag som sitter i andra änden
av luren
av livet
förväntas reagera
men hur?

Borde jag gråta hysteriskt
hyperventilera
lida av andnöd
hicka fram alla ord
sådär så det gör ont i halsen?

Eller rusa fram
mot ett stup
dramatiskt
stanna på kanten
och vråla ut i tomma intet
vaaaaaaaaaarrfföööööööör?!

Kanske borde jag skrika
nnnnnneeeeeeeeeeeeejjjjjj
så som i slutet på Braveheart
(Det kanske vore något,
för då gråter iaf alltid jag)

Eller sjunka sakta ned i ett hörn
och dunka huvudet mot väggen
destruktivt

Jag provar
i hallen
dunk dunk dunk
spegeln svajar oroväckande
och det känns mest som att jag spelar in en film
utan kamera
för jag har sett att det är så man gör
på film alltså
när man är ledsen
men nu känns det onaturligt
lite ont i huvudet gör det också

Har ingen ork att springa mot stupet
i skogen bakom huset heller
med min otur skulle jag snubbla
sista stegen
och ja
då skulle vi plötsligt vara fler som dött idag
fast då skulle alla andra verkligen kunna stå där
på kanten
och undra
varför?!
Vad skulle hon ut i skogen och göra?

Braveheart metoden känns mest lockande
för den är sådär stark
men ändå fel
i sammanhanget
för jag vill inte skrika nej
jag vill skrika ja
inte för att jag är glad
men ja
för att du inte behöver lida mera


Jag provar att tänka på dig istället
intensivt
ser hur du brukar le
ser dina små ögon
hör hur du låter när du säger
hej lilla gumman
och då
då blir jag faktiskt ledsen
då kommer tårarna helt av sig själv
utan stup
dunk i huvudet
eller Braveheart

Dom rinner i en liten ström
ned för kinderna
droppar i gräset
på klöver och blåklockor
sliter med sig mascara
från gårdagens kräftskiva
och just då
är jag är så jävla ledsen
sorgsen

Är det så här man gör?

Jag vattnar blommor
rycker ogräs
vet inte riktigt hur man borde göra
men jag gråter
för nu känns det ändå sorgligt
inte just att du är död

men vem ska nu
kalla mig för
lilla gumman?