Pilarna
bugar 
sveper
sina gråklädda armar
över öde lekplats 

Ett ensamt
övergivet paraply
vinkar i vind
sträcker sin trasighet emot mig.

Den stora stenen vilar 
som den oerhörda drömmen
ingen lyckades bära
tryckt djupt tungt 
i sanden

I hammocken
gungar 
osynliga sommarminnen
sakta av och an
i skymningsvinden

Poolen är tömd
grinar grönt
av alger
gråter i gräset
saknar 
barnens skrattande
och snabba fötter

Kyrkan stämmer
sina klara dödsklockor
en tisdag kväll
när bara sorgen
sitter i bänkarna

I det bleka ljuset
vid nattgränsen
självlyser alla växter
gräset, astilben
de vissna rosorna
nyponens blodsdroppar
alla sjunger en klar
kristallsång
sekunden innan mörkret
jag har
en lyssnande blick

Och sitter
under regnets tassande
dricker rött
och
har glömt sommaren

Det är dags nu.