Efter kvällens sista föreställning
släpade hon den stora hatten
i sågspånet

tog in glada barns kvittrande röster
hörde applåderna

lyfte hatten så sågspånet virvlade
i luften och försvann sedan
ut i mörkret



hon var clownen som inte kunde
gråta men som
kunde få andra att skratta

hon var lika engagerad varje
föreställning
publiken var främlingar
hon kunde vara den hon var



vem kunde tro att hon
tyckte bäst om när hon var
ensam i den blå cirkusvagnen


en stund efter midnatt brukade hon
öppna dörren
släppa ut alla skiftande bubblor
som hon blåst av den samlade gråten

var det månsken steg hon upp på bubblorna
och färdades
dit bara hon kunde komma