Han stod inte ut därhemma. Det kröp i kroppen på honom, ångesten satt som en klump i magen utan att han visste varför. Det gick inte att läsa, inte att vara ute på nätet, inte att kontakta någon. Han såg att det spruckit upp lite på den grå himlen så han beslutade sig för att gå ut och sätta sig på en bänk och skriva.

Han hade gått halvvägs till centrum när det började regna igen. Först kom små irriterande stänk men det övergick till ett skyfall som gjorde honom kall och våt ända in i märgen. Något paraply hade han inte tänkt på att ta med, och han tänkte inte vända hem igen för att hämta ett. Så slog det honom att det borta i centrum fanns ett trevligt gammalt konditori. Tanken på det gjorde att han blev varm inombords och han tog snabba och beslutsamma steg för att äntligen komma fram. Det var mörkt därinne. Ändå gick han fram och kände på dörren, som var låst. Nu stod han helt oskyddad i hällregnet, han fällde upp kragen på sin jacka, den var våt och kall och kylde ned hans hals ännu mer. Det fanns två krogar i omedelbar närhet som han visste var öppna, men han bortsåg från dem. Istället styrde han sina steg mot tunnelbanan som han fick vänta på i nästan tio minuter för att åka en station bort. Där fann han så äntligen ett café. Han beställde en svart kaffe, slog sig ned och tog fram sitt block ur jackfickan. Till sin egen häpnad hade han skrivit om exakt den här dagen med dessa känslor och denna ensamhet fast fem månader tidigare. Nu kom han ihåg att han satt på samma fik den gången också, kanske rentav på samma plats?

Han insåg att han borde göra något åt sitt liv, så han tog helt enkelt tunnelbanan tillbaka en station igen. Den här gången gick han över vägen och bort till kyrkan. Den var ganska stor och hade ett flertal olika ingångar runtom. Byggnaden var som en suddig grå och stum klump i regnet. Det tog sin tid för honom att gå runt hela och känna på alla dörrar. De var låsta allihop.