Det gick så fort
jag hann inte tänka
å plötsligt var jag på väg tillbaka

oroliga blickar möte mig när jag kom fram
och jag berättade vad som hänt
utan att visa

men när jag så satt ensam
kom rädslan, paniken ångesten
å den värsta känslan - att jag gjort fel

du var inte att finna
när jag hade behövt dig som mest
men någon annan kom

jag släppte mina känslor i hans famn
skakade av rädsla
benen gav sakta vika

han stod där och höll mig
pratade lugnande till mig
tills jag sakta orkade se igen



när du kom
var någonting fel
du såg inte åt mig

jag ville falla i din famn
visa att det var hos dig jag var trygg
men någonting var annorlunda

jag lade min panna mot ditt bröst
å sakta lade du armarna om mig
men du var besvärad - det kände jag

varför frågade jag mig länge
svaret, för att du nu inte var den enda
som jag kände mig trygg hos

han som var där för mig då
är jag evigt tacksam
men mot dig

har jag sakta börjat bygga min mur
för att skydda mig
mot mina känslor - för dig

du har nog inte märkt det
och snart kommer det vara försent
snart klipper jag banden

förlåt