Jag är inte känslokall,
ej heller likgiltig
Jag råkar bara vara en sådan som
skriker inuti istället för utanpå

Som gråter i ord och
läker av kristaller
Som flyr från mörkerskuggor men
ändå föredrar dem

Som i den där sagan;
snubblande ut över älvaringen
formad av vit svamp
och grönare gräs

Där de jagades av rädslan
men ändå föll pladask
för att välkomna den
i skydd mot förändringen

Som om jag skrivit min
framtid för hand
eller lekt med elden tills jag
medvetet bränt mig till blåsor

Som om jag byggde min stenmur
bara för att tvingas riva den
Som om jag sålde mitt hjärta och
köpte den simplaste lösning;

Jag skrek ut mina bokstäver
i en värld befolkad av döva
men förblev vilse med endast en
blottad stjärnhimmel till hjälp

Jag skar mig på en guldskärva
och försökte få såret att läka snabbare
För att kunna slita ner
resten av fingertopparna

Försökte förstå mina villovägar
men tvingades endast inse
svaren på obefintliga frågor
begravna någonstans inuti

Jag är inte känslokall
ej heller likgiltig
Bara förvirrad och
lite för vilse utanför