Husen försvinner. De försvinner dit jag redan har varit. Jag följer med den gröna bussen. Jag har inget annat val än att åka med var den än åker. Men jag har själv valt det. Påminner jag mig. Jag har valt att åka med och jag kan välja att stanna närhelst jag vill. Men det gör jag inte. Jag vågar inte. Jag vågar inte be om att sakta in farten. Jag vågar inte be om att stanna. Jag kan bara hoppas att jag kommer dit jag vill.
Mitt öde ligger i någon annans händer. Jag förlorar kontrollen. Jag har inte kontroll över var jag ska. Det är inte jag som kör. Jag vågar inte be om att få köra. Jag är så rädd att det blir fel. Jag är så rädd att jag ska köra fel väg och komma till en annan hållplats än vad det var tänkt. Det är bättre att busschauffören gör det åt mig.

Jag fäster blicken på ett flugbajs på rutan. Bakgrunden svischar diffust förbi. Tänk om jag missar något när jag inte koncentrerar mig på vad som åker förbi. Bara för att jag är så trångsynt och väljer att titta på ett flugbajs istället för resten. Jag slutar titta på flugbajset och försöker hänga med i fartens vilda språk utanför mitt fönster. Det är ingen idé. Jag är här inne. Jag kan inte ta träden i hand och bjuda upp till dans. Jag når inte. Jag kanske skulle nå om jag vågade be chauffören om att stanna. Om jag steg ut och valde själv vilken dans jag önskade dansa.

Meningslösheten lägger sina svala händer kring min hals. Jag drar in den kvava luften innan greppet hårdnar och syret inte längre kan resa i de röda gångarna till mina tankar.
Kontrollen lämnar mitt sinne och jag är lämnad åt att falla i en plats där tyngdlagen inte visar sitt ansikte. Bitarna sprids ut och jag vet att jag kommer aldrig att hinna plocka upp dem. Ingen kan göra det åt mig därför att ingen kan fånga något som faller utan tyngdlag.

Mina ögon glider tillbaka till flugbajset när jag vet att jag inte vågar stanna, stiga ut och bjuda upp träden. Då är det bättre att drunkna i flugbajset.