tystnaden efter dig skriker

fast det är kanske jag?!

jag är inte så säker längre

dimman som följde med natten fördunklar allting
allt känns så diffust
så litet, så rått och kallt

men det är väl höstångesten som spökar igen
som tyst smyger sig på
och förvrider hela verkligheten

det enda jag ville
var att vandra fram bland höstiga löv hand i hand
med sommaren bakom våra ryggar
och vintern framför oss

glädjas som barn över den första snön som sakta begraver allt
knyta på vinterkängor och lämna allting bakom oss
sätta på sig tumvantarna och kasta oss in i framtiden

men nu står jag här i dimman ensam och minns inte vägen tillbaka

förstår inte hur jag ska kunna finna din hand
nu när du inte längre syns

du som förr alltid stod vid min sida...

vart tog vi vägen?