Jag satt mig på min balkong med ett block och en penna
tänkte skriva en dikt till dig...
Pennan låg så fint mot pappret och jag såg hur den var på väg att skapa någon form av poesi...ja sånt syns på en penna. (?)

Ljudet från däck som skrapar ner gummi i asfalten stör mig...

Pennan förblir stilla och endast min tanke och ambition lyser upp i nattens mörka och varma regn.
Jag försöker formulera mig utan att låta smörig eller fallande.

Några tonåringar pratar alldeles för högt...jag hör deras kvittrande läten och undrar vart deras föräldrar är...har inte alla barn nån som bryr sig? Klockan är mycket och det är skola i morgon...de borde ligga hemma och sova så här dags...det är mitt i natten...snart morgon...

Ja min tanke var att jag skulle skriva en dikt till dig...men orden finner ingen anledning till att bli skrivna...jag får helt enkelt inse...att vissa nätter så stannar orden i tanken och då går det inte att skriva poesi. Med en bitter suck lägger jag ner pennan och väntar tills orden vill bli skrivna...för det är ingenting jag kan styra eller påverka...orden lever sitt egna liv och jag följer med i varje stavelse...

En ensam skata sätter sig på taknocken intill...skränar en stund och ger mig en menande blick...långt borta så hör jag alla liv som fortsätter just nu...i denna skrivande stund...

Ingenting slutar att vara...

bara för att mina ord sitter och biter på sina vokaler...

allt finns där ute...

vare sig jag vill eller inte...