ja, du vet hur det är

jag återvänder alltmer
sällan till den disiga hålighet
varifrån jag förut kisade
bort mot din skimrande sfär
som jag endast kunde ta del av
genom att rispa hål i mina väggar
så dina färgade strålar kunde
samlas i mina prismor
medan jag rörde mig
i oförutbestämd koreografi



ja, du vet hur det är

att låta det förgångna
accepteras som grund från
vilken man söker sig vidare
med förhoppningen om att
inte upprepa samma kärlek
samma smärtas syrefattiga
atmosfär som frisätter känslan
av att inte hitta ut igen
utan att stöta på samma
askgrå hägringar



ja, du vet hur det är

när jag ser mig i spegeln
och mina ögon blir dina
och jag förstår att jag inte
längre kan återvända
dit där jag började känna igen
fragmenten som var jag
i det kalla rum med strålar
av kärlek där du sken igenom
min vägg och skrev kartor
över mitt anletes landskap



ja, du vet hur det är

att låta någon annan
kapa de basala ganglierna
och låta saven från förr
rinna ut och fräta hål
på hjärnbarken för att
ta dig tillbaka dit du
minst saknar och du vet
hur det är att sakna