tegelpannor vilar bakom röda löv
solen bakom darriga moln
men johanna

när vilar hon

hennes kurviga kropp forcerar ytor
lika fort som vinden viskar hennes namn
och pojkarna som stannade på torget
de hinner aldrig fråga

men de har fortfarande sina drömmar
kvarlämnade spillror av sommarens hetaste dagar

de håller dem vid liv
trots att de vet att de är lika förgängliga
som livets glasspinne naturligtvis också är
och när jag ser dem samlade igen
och johanna rusar förbi

då ler också jag