Regnbåge, du klara skärva av ljus,

som månen du släcker mitt hjärtas brus..

Du ser mig i skuggan av många års skratt,

där glädje jag med förnekelse i blicken försökte ta fatt..

Ljuset fanns inte då, kanske i korta glimtar..

Men nu öppnar jag en stor dörr vars innnehåll skymtar.

Jag känner att livet ser mig när jag går på den väg,

som fått mig att leva i 300-års andlig svält..

jag vill inte skynda mig mera..

jag vill bara sitta still och finnas till...

men jag har plikter att göra,

och jag måste fatta mod igen att leva,

regnet i ett lätt moln kan vara vackert,

och svalka en människa en stund.


Jag känner, att livet bara har börjat,

och att det finns mycket att glädjas åt.

Jag sätter mig vid stranden, och vid trädet där

sitter hon.

Marianne.