Jag har inte gråtit av svartsjuka
sedan högstadiet
och då hade jag ju i alla fall anledning
(vi gick i sexan och Oskar skaffade flickvän)

Men nu,
i tvåan
på gymnasiet
är jag där igen.

Jag hittade dig på Facebook idag
(var medlem bara i några minuter)

och tittade på din vän-lista
(kanske vill jag plåga mig själv med flit?)

Nästan hälften av dina vänner

var tjejer.

(många av dem hade jag aldrig hört talas om)

Jag...

du....

tänk om...

tänk om någon av dem...är din?

Och ännu värre: Du hennes.

(jag som trodde du inte betydde något för mig)