Rymderna försvinner i retorikens avgrund
jag känner inte ens fallet
men undgår ändå inte att se
är det därför blommorna växer så långsamt

En gång hade jag en vän
havet rördes om mycket still
blåklockan nickade åt vår färd
färglöst sänkte sig vattnet

En gång hade jag en dröm
var gång jag rörde vid den
så bytte vindarna riktning
det återstod bara att blunda