vinden smekte vingarna
även daggen lyste
i ockra och cinnober
på lönnlövet vi delade

den döende trädgården talade
varje växt sin egen röst
i ett klagande sorl
av prassel och knak

vi mindes sommaren
sorglös och blomstrande
nektarn jag sög
från dina läppar

sötman som nästan blivit bitter
suckande
likt häggens bruna blad
ruttnar bort

hösten har anlänt
stilla söver den oss nu
räddar oss från himmel
och från helvete
där stingen inte svider mer

(Te Amo, ab imo pectore)

konstigast är
hur skönhet träder fram
ur avsked
du har aldrig varit vackrare än nu