Jag kan ännu minnas den där känslan jag hade när ord blev mer än bara ord. Alla timmar som jag hade ägnat åt att försöka skapa dessa bokstäver som var och en var som små bilder.
Från att ha tänkt ett ord...satt ner pennan på pappret och sen låtit pennan forma streck och cirklar i ett valt mönster...till att sen förstå att det ord jag tänkte stod kvar på pappret och vem som helst kunde se och läsa.
Nästan lite läskigt först, det var som att mina tankar gick att läsa.
Jag var 5 år då, hade inte så mycket annat att göra än att försöka få raderna så jämna som möjligt. Stavningen var inte den bästa men jag lärde mig med tiden.
Min allra första saga som jag skrev handlade om 3 björnar som skulle åka till Amerika. Jag tror det var en längtan jag hade men inte visste om. Den skrevs i en svart bok som kostade 1.75 att köpa.
När jag visade den för min mamma så såg hon faktiskt stolt ut. Hon berömde mig och uppmuntade mig att skriva mera.

En tid senare så hade vi gäster hemma. Min mamma bad mig hämta min saga så att de andra skulle få se. Jag sprang in på mitt rum och hämtade boken...räckte över den till Penny. Hon läste...rörde inte en min...sen när hon var klar så gav hon tillbaka boken och sa: "Och stavas med CH inte med CK som du har skrivit" Hennes ord gjorde ont och jag ångrade mig att jag hade visat henne sagan. Det dröjde jättelänge innan jag skrev nåt igen...säkert en hel vecka. Men efter den dagen så stavade jag alltid rätt på OCH...det händer att jag trotsar henne och skriver OCK OCK OCK...bara för att jag kan och bara för att jag tyckte hon var så dum.

När jag sen började skolan så hade mina ord hittat mera spännande saker att skriva om än björnar. Jag skrev skräckisar som min fröken hatade. Blod och knivar hör inte hemma bland barns bokstäver tydligen. Jag fick bättra mig och försöka skriva nåt som var glatt och roligt istället...det var inte så lätt...jag var van att skriva ner mina tankar men nu skulle jag alltså skriva ner fantasier. Jo det gick efter ett tag. Min fröken vart nöjd och ibland så läste hon mina sagor för klassen.
Efter nästan 2 år så var det dags för min familj att flytta igen. Min fröken var ledsen över det för av nån anledning så hade hon fästs sig vid mig...kanske är nåt som fröknar i skolan alltid gör...vad vet jag?
Sista dagen i skolan så gav hon mig en fin skrivbok. Jag neg och tog fröken i hand. Hon la en hand på min axel och uppmuntade mig till att fortsätta skriva...hon ville så gärna köpa mina sagoböcker den dagen jag blev så stor att jag gav ut sagorna. Jag lovade att ringa när första sagoboken var färdig.

Jag har inte ringt henne än. Hon är säkert död nu. Jag har inte gett ut nån sagobok heller...
Ibland undrar jag vad hon skulle säga om hon såg mig nu. Här sitter jag på nätet och skriver dikter eller vad de nu kan kallas...
Kanske skulle hon tycka att jag var duktig på att misslyckas i livet...för mitt liv blev inte som hon trodde...eller också så skulle hon förstå att det egentligen inte spelar så stor roll VAD jag skriver...jag är en helt vanlig ordoholist...