Vi gräver tillsammans upp vår självmordsgrav
för att vi inte vill vara ensama
ens i döden

Men det stinker av ruttnad vänskap här
och alla ord har förmultnat så inte ens likmaskarna
vill ha dem.
Vi tog dem ändå.
Med rasande lusta och förfärlig förfäran
förtärde vi dem återigen
trots att de fortfarande var tomma.

När ska vi inse att vi aldrig var bra
ens för varandras själsliga ångest?
När ska vi våga säga 'FARVÄL, FÖR HELVETE'
och sedan gå med ryggarna mot varandra
så långt vi bara kan.

När ska vi se varandra i ögonen och minnas
att det aldrig föddes något vackert från oss?
Bara ångestsmutsiga barn med fördunklade
malplaceringsögon.

Jag har så ofta lust att bomba sönder din
själbekräftelselängtan med mina förtryckta
atomisärbomber.

Vi var aldrig ett.