Till rytmen av granskogens andetag
ler vi nog mot samma känsla.
Metervis av barr upp mot molnen
ger någon sorts kittling av hopp

Vi har vintern
frostnätter som gnistrar
som en fallen stjärnhimmel.
Snön som knarrar ett
Välkommen till skogens rike.

Kungadömet utan hiearki
och utan lidande
endast ett klingande samförstånd
av att starkast kanske överlever
men den svaga offrar sig
tillbaka till livet igen.

Det är ett roterande hjul
där vi kan glömma att ordet synd
placerades i vår vokabulär
och låg där och ruttnade
medan vi bad till högstbjudandes regler.

Vi kan leva utan förlåtelse
eftersom det aldrig fanns
något att förlåta.
Vi är
och var,
alltid älskade.