”Jag är inte den rätte att bedöma det mörka” sa han och hans ögon glänste. Drypande av olja ramlade han ur tanken och smålog sorgesamt. Han dröp av den svarta sörjan samtidigt som hans ögonvitor glänste som stjärnor.

Sakta började han krypa. På händer och knän drog han sig fram mot utgången utan att komma någon vart. Munnen formades till ett smalt streck av utmattning. Långsamt grävde han ner naglarna i den fuktiga marken och försökte få grepp om verkligheten.
Den gled honom långsamt ur händerna och hamnade i en slemmig hög. Där låg den och pulserade sakta av det liv som fortfarande rörde sig i den.
Han böjde sig fram och klappade den. Med långsamma rörelser smekte han den glittrande klumpen av liv som låg framför honom.

Mellan de hårt sammanpressade läpparna kom ett stön. Han var fortfarande indränkt i olja, den ville inte rinna av honom. Det var som om en alternativ dragningskraft i honom fick den att stanna på kroppen, att flyta runt honom som om han var centrum i universum.

Tillslut kom han upp på fötter. Knäna värkte och i axlarna fanns en molande smärta som kröp genom honom. Hela ryggen kändes som ett slagfält och i munnen fanns bara smaken av det svarta som omslöt honom.
Han tog ett steg. Sedan ett till.
Långsamt sträckte han armarna uppåt. Som en vädjan att få komma hem, att få uppleva någonting ljust och levande.
Runt omkring honom var det bara grått och hur mycket han än försökte torka oljan från huden så verkade den bara få hårdare grepp.

Återigen så letade sig ett leende fram över hans indränkta läppar. Det började sin resa vid hans vänstra mungipa och kröp över munnen, upp längs kinderna och sedan gled de stilla in i ögonen.
Han skrattade. Vansinnigt och länge lät han det klinga i den dystra gråheten som välvde sig runt honom. Ett ljud av missbildad sorg letade sig in i massan av inbillad akustik och ekade inte ens en gång.

Med ett sista uns av hopp försökte han räta ut vingarna. De var så tunga av olja att han knappt orkade röra dem. En skriande smärta skar genom dem. Skräcken slog rot i honom när han letade med händerna längs ryggen och upp mot skuldrorna. Där hittade de två avbrända stumpar. Två utskjutande benbitar där förr suttit starka, muskulösa vingar täckta av mjuka fjädrar.

Ett vrål av sorg och förtvivlan klättrade upp ur hans strupe och ut mellan läpparna. Hastigt vände han sig om och sprang tillbaka de få steg han lyckats förflytta sig.
Med ett språng som bedövade honom av smärta så kastade han sig i tanken igen där hans flod av tårar tunnade ut den sega oljan.