Dina andetag rosslar sprött
bredvid min uttorkade armbåge
Natten brer ut sin kletiga
kyla över oss
Målar med gammal akrylfärg
ut sin svärta

Femton minusgrader
fallande
hejdlöst mot betonggolvet
armbågen är inte längre torr
bara blodig och vanhelgad

Hon hängdes högt
tallen var inte beredd
på ondskan den fick möta
den tog livet av sig
redan innan hennes tunga
svullnat i munnen

blivit mörk som skymningen
kall som leran
en oktobermorgon

Hans feberheta blick
talade bara om straffet.
Talade bara om hur låren
skulle färgas röda
Brösten färgas blå

Tungan fortfarande
som skymningen

Han skrattade

sprött rosslande
mot svärtan.