Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Snart måste vi börja hålla varandra i handen och se att Gaias balans kanske ändå är ur funktion.


Jag älskar dig, Mamma!




Det är när bussarna har slutat gå
och du måste slösa på dina egna krafter
för att ta dig ut
till verkligheten
som du uppgivet ropar:
”Jag får ont i fötterna, Mamma!”

Din mor har sedan länge
haft ordentliga problem med hjärtat
sår som du rispade upp
men hon lyfter dig ändå och bär dig
Hennes andetag rosslar
ögonen blir dimmiga
men hon bär dig ändå
med all den kärlek hon äger

Det är egentligen ditt fel att hon röker.
Det är ditt fel att hon dricker gift
och det är ditt fel att hennes självmord
inte längre är otänkbart.
Du orsakade hennes smärtor
tillsammans med de andra.

”Jag bad inte om att bli född!”
skriker du i hennes ansikte.
Men tänk om du faktiskt gjorde det?

Kanske längtade du tillbaka
till hennes trygga famn och
till hennes underbara ögons ljus
som gjorde dig trygg även i de mörkaste stunder.

Och även fast hennes liv är
förstört så låter hon dig
komma tillbaka till den famnen
där hennes närhet är
det enda som betyder något.

Hon låter dig vaggas och viskar
’Allt kommer att bli bra tillslut’
med sin silkeslena röst.
Men bakom det så klingar även orden
att det är du som måste komma med förändringen
om hon ska kunna må bättre.

Det är du och dina syskon som måste ta mamma till läkaren.
Det är du som måste operera henne
och dina syskon måste betala dig
för att ta hand om er trötta mor
hon som tröstade er när ni var ledsna
och hade tappat allt hopp

Trots hennes sjukdomar, problem och depression
så ger hon dig nya gåvor varje dag och viskar
med ett leende att du är värd dem
Hon kräver inget i gengäld även om hon skulle behöva det
för hon vill att du själv ska förstå.

Varje dag ropar hon ut sin nöd på miljoner språk
men du är för trångsynt för att begripa
vad det är som hon vill visa
Varje dag försöker hon öppna dina ögon
Du ler och säger att du tittar
men du glömde att man måste lyfta ögonlocken
för att kunna se.

Din mamma är döende.
Din mors liv rinner ut,
men du är för blind för att uppfatta det.
I hennes sista andetag ser hon djupt
i dina stängda ögon och säger;
”Jag älskar dig.”

Men du
snälla
kan du inte bara sluta att skövla hennes regnskogar?




Fri vers av Nayienna
Läst 851 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-11-27 15:57



Bookmark and Share


  poetsia
Wow, vilken text! Du trollar med orden och lämnar en eftersmak bland dina ord. Underbart!
2008-12-21
  > Nästa text
< Föregående

Nayienna
Nayienna