Hon mötte en spelman på vägen. I skymningen slog de båda följe, medan hjärtat pickade av rädsla i hennes unga bröst. När han skrattade lyste de vita tänderna mot det smutsiga ansiktet. De gick nedåt landsvägen, han med trasiga skor och ett gammalt fiolfodral, hon med skinande kängor och varma kläder. Slingrande ledde landsvägen dem emot sina öden.

Dagen grydde, hela natten hade de vandrat. Hennes blyghet hade för länge sedan glömts bort av trötthet i ordets vida bemärkelse. Hela vägen skojade han, och han skrattade mycket och ofta. Han berättade om sina färder, om sin uppväxt, om sin döda fru och deras döda dotter. Då skrattade inte, de svarta ögonen gnistrade som sorgsna brunnar. Han berättade om människor han mött, om alla danser han spelat på.
Hon hade aldrig varit på dans. Det lät roligt, och hon bad att få vara med nästa gång han skulle spela för festglada ungdomar.
Sen frågade han om henne.
”Jag är ingen”, svarade hon.
Han ville skratta åt hennes naiva allvar, men han såg i hennes djupblå ögon att det inte var något melodramatiskt påhitt. Han kliade sig i bakhuvudet och undrade hur man skulle måla hennes förflutna.
Hon ville bara glömma. Det var sant det hon sa, hon var ingen. Sitt gamla jag hade hon lämnat när hon för sista gången steg ut genom husets dörrar. Det var nu hon skulle bli någon.

De slog följe ett par dagar. I början var hon nervös över att han en kväll skulle överfalla henne, så som mor och far varnat henne att okända karlar kunde göra. Men han vara bara snäll och såg om henne, och tyckte att den enda tacksamhet han behövde var den som sken ut ur hennes ögon.

”Nu måste vi skiljas”. Han hade vetat att denna dag skulle komma, men han hade uppskattat det sällskap han nu hade när han drog längs vägarna och ville inte låta henne gå.
Ett par kvällar tidigare hade han för några penningar ställt upp som speleman under en dans. Hela kvällen skrattade och dansade hans vän med traktens alla pojkar. Kinderna hade glött av upprymd rodnad, och de blonda lockarna förvildade sig kring hennes sköna ansikte.
De hade spelat till sig mat tillsammans, han spelade och hon sjöng. Hon hittade på egna sånger som hon sedan sjöng med sin glasklara stämma, och en eller två kärringar hade nog fått en tår i ögonvrån. I honom smärtade det, allt det vackra skar igenom hans hjärta.
”Måste du lämna mig?” Hon strök honom över kinden och log allvarsamt. Det var en dag med brännande sol.
”Jag går hit, och du fortsätter på din väg, och lovar att du inte följer efter.” Med de orden lämnade hon honom.
Ända tills hon försvann bakom en krök tittade han efter henne, hela det sista intrycket insöp han så länge det bara gick. Den svarta kjolen hade varit hel och ren när de möttes, nu var den påtagligt smutsig och upptrampad längs kanterna. På huvudet bar hon en svart sjal med röda, broderade blomstermönster. Han hade ofta undrat om det inte blev varmt att gå med så mörk klädsel mitt i den stekande sommaren, men aldrig hade han sett henne svettas under deras vandring. Hela tiden hade hon dragit sin tunna, fina kappa tätare omkring sig.

Ofta tänkte han på henne. Om nätterna drömde han, om dagarna drömde han. När han spelade såg han hennes rosiga ansikte framför sig, så som det varit den där kvällen då hon dansat till hans glada polskor.
Inte ens hennes namn hade han fått veta. ”Kalla mig inget, är du snäll. Namn har jag inte längre.” Hon var så konstig, hon var som ett nyfött barn. En nynedstigen ängel på Jorden. I sina tankar kallade han henne Ängel. Och han önskade hårt, och han bad med rynkad panna till Gud, att han en dag skulle möta henne igen.
Hon fattades honom i allt han gjorde.

Han blev bönhörd.

Sommaren hade blivit höst, hösten blev vinter. Julen nalkades, grisar slaktades och granar höggs. Han hade kommit till en liten stad med snötäck kullersten, och han vandrade omkring bland doftande varma bodar och karamelltanters skrangliga stånd. Skorna var fortfarande trasiga, men strumporna var dubbla.
Han hörde en julvisa när han kom ut på torget. Ögonen tårades i detsamma som tonerna träffade hans hjärta, och han sprang och tyckte sig inte komma fram fort nog.
Den tunna kappan hade hon på sig. Hon frös nog, för magen putade så att hon omöjligen kunde knäppa dess knappar. De glänsande skorna var slitna och matta, men hennes ögon glänste fortfarande som tiotusen stjärnor i Guds himmel.
I skymundan drog han upp sina fina fela, och när hennes sista ton klingat ut stämde han in i ännu en vacker julsång. Hon vände sig mot honom, och med ett glatt men svagt leende föll hon ihop i den pudriga snön under sig. Hastigt kom han till henne, tog hennes händer och värmde dem i sina.
Ögonen flackade, men hon såg på honom. En ohörbar viskning som han förtvivlat försökte ta till sig och förstå, men krafterna försvann för henne.
Han såg sig omkring, men när nu musiken var slut var hon inte längre något värd. Hon bar ett barn men kunde inte visa upp någon fader. Hon drog längs vägarna som simpelt pack. De kunde inte se att hennes kläder en gång varit vackrare än något de någonsin skulle äga.
Med stor möda fick han henne på benen, och han sökte sig till en plats nära en av de varma bodarna. In fick de inte komma, liksom Maria och Josef blev de kraftigt avvisade. ”Ni får inte komma in”.
Förtvivlan växte i honom. Det var inte såhär deras möte skulle vara! Hon skulle leva och skratta, och han skulle be om att få henne till sin. Nu låg hon livlös i hans armar. Han var maktlös.
”Snälla, hämta en doktor”, bad han tanterna i boden. De skakade på huvudet och hörde inte.

En vänlig konstapel tog sig an dem. Han trodde kanske att de var gifta. Han förde dem till fattighuset. ”Tills hon blir bättre kan ni stanna”.
De gamla såg hur det var fatt, och de delade försiktigt med sig av den lilla mat de hade. Och spelmannen vakade över sin ängel. Men hennes kropp var iskall, och han var rädd.
Den natten skulle hon föda barnet. Innan hon hann föda dog hon i hans armar, och barnet med henne.

Begravningen var enkel. Han var inte där.
Hon hade burit en medaljong, han hade sett den skimra kring hennes hals under deras sommarvandring.
”Elisabeth Liljenkrona, 1878”. En snirklig gravering och ett litet, litet fotografi av en fin dam. Ett litet, litet fotografi av henne.
Så hemlighetsfull. Hon hade valt ett liv i fattigdom på vägarna, hon hade valt döden. Han visste vem Liljenkrona var, och han visste att hans dotter var försvunnen. ”Kidnappad”, hade det sagts, men aldrig hade han anat att det var hans ängel.
Hon hade varit någon och haft allt. Men hon valde att inte bli någon och att ingenting äga.
Vem var barnets fader? Vad kunde hennes förflutna förtälja? Det skulle han aldrig någonsin få veta.

Spelmannen drog vidare. Han fortsatte att spela, och han fortsatte att minnas alla dem han en gång älskat. Men aldrig mer spelade han en glad polska. Alla visor gick i djupaste moll, och ingen kunde dansa till moll. Han dog i diket en knastrande vinternatt, när de trasiga skorna inte kunde värma hans fötter mera.

En strykarkvinnas och hennes missbildade barns död var inget av intresse för folk.
Hennes föräldrar slutade aldrig att vänta på henne.