Hon satt på strandbrinken och såg hur det mörka vattnet strömmade. Det porlade och brusade, slog emot vallen av packad jord och gräs på andra sidan och förde med sig ett och annat rödgult höstlöv. Hon undrade vart de var på väg och var de skulle spolas upp där floden tog slut - om den överhuvudtaget någonsin tog slut. Kanske var det svarta bandet av iskallt vatten ändlöst? Ett tunt lager av vitt skum hade samlats vid en omkullfallen trädstam. Barken tycktes murken. Förruttnad. På grenarna satt fortfarande några torra blad kvar - fladdrande blad målade i eldens färg. Påminde de inte lite om flaggor, som triumferande höjts i seger och nu dansade i oktoberbrisen?
Hon däremot, hade ingen flagga att höja i segerns eufori. Det var därför hon satt vid forsen och såg på hur den brusade under henne. Ljudet var tydligt i hennes öron, alldeles för tydligt. Ropade sorlet hennes namn, eller inbillade hon sig bara? Nej, skvalpandet av vatten bad henne att göra kylan sällskap. Med en kraftansträngning motstod hon den starka impulsen att vada ut i vattnet. Hon stålsatte sig, tryckte de vita handflatorna emot öronen för att dämpa brusandet och skrek. Händerna kunde inte hindra henne ifrån att höra sitt eget skrik: ett skärande läte, halvkvävt men ändå så vasst. Det ekade mellan klipporna ovanför och hon lyssnade till genljudet med hårt hoppressade ögonlock. Ringandet i hennes öron skrämde henne och det tystnade inte omedelbart, men hon förblev sittande på knä i det tjocka lagret av fallna höstlöv.

Som ett fallet höstlöv, tänkte hon utan att förstå riktigt varför. Det var blött på marken. Vätan hade redan trängt igenom det svarta kjorteltyget och den stålgrå himmelen vittnade om att regnet hängde i luften. Snart skulle det skölja ner över henne. Hon började gråta. Inte över regnet, utan över så mycket annat som tyngde sinnet. I början kändes tårvätskan varm emot de frusna kinderna, men sedan blev den så kall att vattnet i floden säkert skulle kännas hett. Händerna var knäppta och låg i hennes knä, på den svarta kjolen, och smalbenen som stack fram under den lyste vita då mörkret föll.

Och så föll även regnet. Först som tunga tårar som träffade hennes hår och splittrades, men sedan förvandlades de med ens till hårt piskande strilar mot klippornas vassa kanter. Till sist stod det som spö i backen. Likgiltigt iakttog hon hur det träffade flodens skummande yta, utan att bry sig om hur det flödade ner i rännilar i ansiktet. Ringarna på vattnet syntes knappt eftersom de försvann i den vilda forsen.

Mascaran hade redan runnit ut i hela ansiktet och håret hängde regndrypande när hon slutade gråta. Att resa sig upp och springa hem var det enda riktiga alternativet - men hon saknade viljan.

I ytterligare något som kändes som en evighet förblev hon sittande vid floden. Känseln i benen var förlorad, händerna låg skakande i knäet och hela kroppen skälvde okontrollerat. Även hennes inre var i uppror och där höjde sig en våg av bitterhet. Hopplösheten hon nyss känt hade ersatts av en okontrollerbar ilska som fick kvällshimlen att framstå som ljus och höstfloden som varm.

Därför skrek hon igen men utan att bry sig om att hålla för öronen. Hon ville höra skriket lämna strupen, känna hur det omgivande mörkret pulvriserades av stämman. Det gjorde hon också.

Efteråt kändes det inte på några sätt bättre. Ensamheten och den tryckande, nästintill kvävande, hopplösheten dröjde sig kvar. Orubbliga som klipporna. Fanns det något hon ville hellre än att riva den svarta fasaden och vråla ut att segern var nära för att demonerna var övervunna?
Hon hörde forsen kalla igen, knep ihop ögonen och bad, bad och bad till en gud hon inte ens trodde på. Vindens kalla andedräkt stack i nacken och den tog tag i de svarta hårtestarna så att hon för ett ögonblick tyckte att hon svävade. Hon mumlade ett par ohörbara ord; varje stavelse en smärta för de blodlösa läpparna att uttala. Så såg hon sig om. Bönen var obesvarad, och skulle för alltid förbli så. Hon befann sig på samma ställe som hon gjort alldeles nyss: en stor ek tornade upp sig mot den becksvarta himmelen mellan två höga klippor och floden fanns alldeles till höger om henne. Om hon lutade sig åt sidan kunde hon se det rytande vattnet och de vassa stenarna ett par meter nedanför. Det var inte av henne medvetet, men för ett kort ögonblick fladdrade en hastig bild förbi i huvudet: rakbladen och blodet. För att försäkra sig om att det inte bara var en bild, utan faktiskt ett äkta minne, sneglade hon ner på handleden. Ärren fanns där, mörklila och grymt inristade i huden. Det sved till i dem, som om såren ännu inte läkt.

Hon lutade sig åt sidan igen. Stenarna verkade vassa som knivseggar. De skulle antagligen skära igenom henne om hon föll – eller hoppade, och om de emot all förmodan inte gjorde det, skulle hon förmodligen bryta nacken mot dem eller drunkna i det rytande vattnet. Tanken både lockade och skrämde. På darrande ben reste hon sig till full längd, stod upprätt och rakryggad. De frusna benen kunde knappt bära resten av kroppen men det brydde hon sig inte om ett dyft. Det långa och mörka hårsvallet lockade sig över ryggen och skapade skarpa kontraster mot den vita nacken. Hon tänkte på ensamheten. Tog ett steg närmre kanten. Hon tänkte på blodet. Ytterligare ett stapplande steg. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hon hade bara sig själv att sakna om hon hoppade, ingen anhörig att svika. Hon skulle hoppa, så var det, det hade hon bestämt och beslutet eggade henne, fick blodet att rusa i kroppen och adrenalinet att dunka i tinningarna. Hon SKULLE hoppa - och hon skulle inte sakna sig själv. Söndertrasad var det enda ordet som kunde beskriva hur det kändes och känslan var verkligen inget hon skulle komma att sakna.

Då hon tog det sista steget mot kanten tvekade hon plötsligt och ett kort ögonblick övervägde hon att rusa hem - men det skulle inte lösa några problem.
Innerst inne så närde hon en önskan om att någon vänlig själ skulle lägga en värmande hand på hennes axel och viska tryggande ord i hennes öra för rädda henne ifrån floden och dunklet, ifrån ensamheten och galenskapen.

Så kunde det inte bli.

Hon hade tagit det sista steget. Det var bara att falla, släppa allt och ge upp - någonting som hon i vanliga fall inte hade några problem med. Det var inget problem nu heller, och då hon föll framåt över kanten kände hon ingen som helst ånger. Allt skulle bli bra nu. Hon skulle göra vattnets skvalpande sällskap.