Askovis hette en pojke som var mycket klok för sin ålder. Det finns säkert många som Askovis idag, som förvisso är lika älskansvärda som andra barn, men som kanske vållar en del trubbel för sina mödrar och fäder och så här och så vidare.

Vår Askovis råkade en dag komma ifrån sin mamma under en renskiljning och irrade länge omkring. Utan att han visste om det, hade han gått vilse och råkat träda in i stalolandet. Men vi får väl se längre fram om lille Askovis någonsin hittar hem till sin stackars mor och till sitt hem. Åtminstone får vi hålla tummarna.

Nåväl, vid ett tillfälle då han nyss kommit till Staloland fick han syn på en korp som hade fastnat i ett fågelnät. Askovis hjälpte korpen loss, som blev mycket tacksam:

- Tack för att du räddade mig från Stallos nät, sa korpen.

- Stallo?, sa Askovis förvånad.

- Ja. Jätten Stallo. Må han aldrig få tag på dig stackars unge pojke, då hamnar du i hans gryta. Men som tack för att du räddade mig: kalla på mig trenne gånger och jag ska komma till undsättning. Men jag kommer endast en gång till din hjälp så använd mitt namn vist, ty jag heter Tjam. Och så flög korpen sin kos.

Mot kvällningen var Askovis hungrig. Men en sådan slags pojke som Askovis jämrade sig inte särskilt för det.

Askovis satte sig istället mot en tall för att vila. Ögonlocken blev tunga för vår kära vän, men just när han skulle till och somna grep en jättelik hand tag i honom. Han blev upplyft åtskilliga meter.

Askovis tittade in i de största ögon han någonsin sett. Ja, ett öga var lika stort som hela hans huvud. Så hade Askovis mött en livs levande stalovarelse.

- Vem är du, lilla människa?, frågade Stallo.

- Jag heter Mig, sade vår pojke så snabbtänkt som bara Askovis kunde tänka.

- Det var ett märkligt namn! Stallo tänkte efter ett tag. Men jättar tänker lika trögt som de är stora och det tog en stund innan han fattat ett beslut.

- Nåja, du får följa med mig hem. Kanske passar du i grytan hel, annars får jag dela dig itu.

Medan Stallo bar vår käre pojke frågade Askovis om det var hans skog.

- Jag äger hela skogen och fjällen runt om, sa Stallo.

- Vilka vackra älgar du äger, de som står på fjället, sa Askovis och pekade.

Men Stallo kunde inte se några älgar för fjälltopparna låg långt borta.

- Vilka fina tjädrar du äger, de som är på grantopparna.

Men Stallo kunde inte se några tjädrar. Grantopparna var för högt uppe.

- Vad mycket silver du äger. Det som är under jorden.

Men Stallo kunde inte se något silver. Marken var liksom i vägen.

- Hur kan du se allt detta?

Det ville Askovis först inte berätta. Men efter mycket tjat gav han sig:

- Jag kan berätta om du inte kastar mig i grytan.

Det lovade Stallo.

- Det är mycket enkelt. För att få denna klarsyn häller man helt enkelt smält bly i vardera ögat.

Stallo blev nu väldigt ivrig att få pröva detta, och skyndade sig hemåt bärande Askovis. Väl i Stallos stuga smälte jätten bly, och bad Askovis hälla det i ögat. Det gjorde Askovis gladeligen.

Det gjorde förstås väldigt ont och så här och så vidare, och Stallo skrek rätt ut.

- Skynda dig att hälla i andra ögat Mig!, för han stod inte ut med smärtan.

Askovis var inte nödbedd, utan hällde skyndsamt det smälta blyet i andra ögat. Oj, vad Stallo jämrade sig. Han vacklade ut från sitt hus, nu helt blind.  Då kom hans tre söner tillbaka från skogen. Stallo ropade nu högt till dem:

- Slå ihjäl Mig! Slå ihjäl Mig!

Och som sönerna hade en mycket sträng far som förväntade sig att bli åtlydd, gjorde förstås sönerna det omgående. 

Men Askovis stannade inte för att bevittna fadersdråpet utan skyndade vidare i stalolandet. Det dröjde inte mer än ett par dagar, så blev han tillfångatagen igen.

- Du ser ut att vara en lustig liten krabat. Du får följa med hem till köttgrytan.

- Jag är kanske liten, sa Askovis, - men jag är faktiskt den starkaste varelsen i detta land.

Nu brast Stallo ut i ett fruktansvärt dånande skratt.

- Tror du mig inte?, sa Askovis och la armarna i kors. Vill du se?

Det ville Stallo gärna och släppte ned Askovis på marken.

- Nu ska du få se när jag klyver ett träd endast med huvudet.

Askovis tog sats och började springa. Han hade nämligen upptäckt ett stort tjockt träd som hade ett hål i sig. Med huvudet före rände han rakt in i trädet, och lät huvudet fastna i hålet. Stallo drog ut honom efter stor möda.

- Klyva träd!, utropade Stallo nedlåtande.

- Det kanske inte är så lätt. Men prova själv att göra ett lika stort hål som jag. Eller kan du kanske inte?, sa Askovis hånfullt

- Jag ska nog visa dig!, sa Stallo uppretad och tog sats. Och så sprang han rätt in i en stor tall med huvudet före. Och det gjorde ju förfärligt ont och så här och så vidare, men trots god fart uppvisade tallen inte en skråma på barken. Då tog Stallo sats igen och sprang rakt in i trädet, med huvudet före.

Efter den tredje gången reste sig inte Stallo mer.

Nu kom vintern över Staloland, och snön började falla. Vår stackars Askovis hade fortfarande inte hittat tillbaka till sin mamma, utan irrade omkring planlöst i skogarna och bland fjällen. Men som jag sa, Askovis var den sortens pojke som inte bekymrade sig så mycket för sådant. Han gjorde det bästa av situationen. En dag upptäckte Askovis en Stallo som låg vid en eld och värmde sig. Lite längre bort hade han gillrat en bäverfälla, som hade bjällror fästa vid fångstanordningen. Askovis smög fram och plingade på bjällran. Stallo rusade upp naken från fällarna, ivrig att se bytet.

Samtidigt som Stallo vittjade fällan, passade Askovis på att kasta fällen och jättens kläder i elden. När Stallo återvände blev han varse att både kläder och fäll hade brunnit upp.

- Ve och fasa! Vem har gjort detta?, klagade Stallo. Då plingade Askovis på bjällran igen. Stallo skyndade sig naken för att se om det nu hade fastnat någon bäver.

Under tiden stampade Askovis ut elden. När Stallo återvände utropade han många slags svärord på stalospråk.

- Hur ska jag få värme nu?, klagade han. Då ropade Askovis från gömstället i skogsbrynet:

- Lägg dig på snön och värm dig under fullmånen!

Stallo blev så glad över rådet att han ropade ett tack in mot skogen. Och så la han sig naken under månen för att värma sig.

Men på morgonen hade Stallo frusit ihjäl, och det var ju ingen lustig död och så här och så vidare.

Efter många olika sorters dråp av jättar la sig isarna för denna vinter. Var än Askovis drog fram, följde död och förintelse för stalofolket. Än lurade han dem att hoppa ner i isråkar och än att köra huvudet in i träd.

Vid något tillfälle var det någon Stallo som överlevde trädränningen, och då fortsatte kraftproven. Stallo ville att de skulle se vem som kunde kasta hans yxa högst. Stallon kastade då med sin fruktansvärda kraft yxan så högt att den inte gick att se längre, varpå den efter ett tag återvände till jorden. Askovis sa då att Stallo noga skulle se på när han kastade upp den till månen, och där skulle den bli kvar. Stallo ropade då att de skulle avbryta kraftprovet, för yxor var en lyxvara för jättar och smiddes sällan. Dagen därpå band Askovis ett rep runt jättens silverbod. Jätten frågade då vad han höll på med.

- Ja, jag ska bära bort din silverbod, käre gammelfar. Då blev jätten förskräckt och bönade och bad om att få behålla boden.

- Nåja käre gammelfar. Det räcker om du fyller min mössa, sa Askovis vänligt.

Men pojken hade grävt en stor grop under mössan, och Stallo fyllde och fyllde, och efter ett tag var allt silver slut i boden. Sen fick fattigdomens öde gå jätten till mötes under vintern, och det var ju tragiskt och så här och så vidare.

En av hans favoriter var att ligga och lurpassa utanför en stalokoja, och noga se var Stallo grävde ner sitt silver. På natten grävde han upp silvret, ungefär hälften, och på morgonen knackade han på hos jätten.

- Godmorgon gammelfar, sa så han artigt som bara Askovis kunde göra, - jag såg denna natt att du blev bestulen på ditt silver.

- Vad säger du lilla människa!, varpå Stallo skyndade sig iväg till silvergömman och grävde upp skatten. Hälften av silvret var förstås borta, och Stallo jämrade sig och svor. Men Askovis visste på råd:

- Käre gammelfar, jag vet hur du ska fånga tjuven. Låt mig vakta silvret denna natt, och för att ta tjuven på bar gärning gräver vi ned dig i silvergropen. När tjuven sedan gräver upp ditt silver, griper du honom på bar gärning.

Och det brukade Stallo tycka var en god idé, och lät sig ofta grävas ned.

- Packa jorden hårt pojke, så att tjuven inte misstänker något, brukade Stallo säga, och Askovis gjorde naturligtvis såsom han sa. Sedan glömde han visst att gräva upp Stallo på morgonen och det kanske var grymt och så här och så vidare.

En annan var att låta sig ta tillfånga av en Stallo och sedan skryta om hur god och näringsrik Askovis var.

- Det finns fler av mig gammelfar. Går man över kölen finns tusentals av mig. Ja, med fastare kött och mycket fett.

Efter någon timme eller så av prat om rostad svål och salt feta brukade Stallo dregla.

- Samla dina nära och kära, så visar jag vägen. Men jag hittar bara dit om aftonen ty jag kom hit om kvällningen.

Askovis tog då en fackla och ledde alla hungriga stallos uppför fjället. Jättarna följde naturligtvis facklan, och vid ett stup brukade han kasta ut facklan, varpå alla jättar följde efter och blev snart ihjälslagna av marken nedanför. Det var ju förvisso en snabb men hjärtlös död och så här och så vidare.

Snart fanns nästan inga Stallo kvar i stalolandet. Som ni förstår var det fel pojke som gått vilse in i Staloland, och det stora folket där hade hamnat i ungefär samma situation som jättesköldpaddorna befann sig i, när engelsmännen kom till Galapagosöarna, och upptäckte att de utgjorde en näringsrik och lagringsbar proviant. Eller drontfåglarna på Mauritius som glatt kom och hälsade på portugiserna redan vid stranden, som lät sig snällt klappas och så här och så vidare.

Men Askovis mötte till sist Jatton, det fruktansvärda bergtrollet som härskade över hela Staloland. Jatton grep pojken  skyndsamt, och förde honom till sina stora bergsalar. På vägen dit försökte Askovis att utmana honom på kraftprov, genom trädränning. Men Jatton gav honom endast en allvarlig min, som om Askovis inte ens var värd att tala till.

Därefter försökte han lura Jatton till en isvak, där han dyrt och heligt intygade att tusentals Askovis skulle simma omkring och gladeligen låta sig fångas. Men inte det heller gick trollet på.

Nej, hur han än försökte lura Jatton, tycktes trollet inte bry sig. Vid grottan mötte Jattons fru Rutakis upp.

- Skynda dig att elda i spisen kära fru, det här är en märklig figur, sa Jatton till sin henne, som genast gjorde upp eld, och satte grytan över den.

Då insåg Askovis att hans klokhet inte skulle hjälpa, och att han snart skulle bli mat. Då ropade han högt:

- Sem, sem, sem!, men ingenting hände.

- Varför ropar du så?, undrade Jatton.

- Det är så det kommer låta när du tuggar på mina leder, sa Askovis och Jatton nickade eftertänksamt. Då ropade Askovis:

- Tjom, tjom, tjom!, men ingenting hände.

- Varför ropar du så?, undrade Jatton.

- Det är så det kommer låta när du tuggar på mina ben, sa Askovis och Jatton hummade instämmande. Då ropade Askovis:

- Tjam, tjam, tjam!

Och korpen Tjam kom flygande in i grottan. Han pickade Jatton i ögonen. Jatton, skrikande i sin smärta, råkade sedan stöta ner sin fru i den nu kokande grytan.

Den nu blinda Jatton ställde sig i dörröppningen för att hindra Askovis att fly. Men fåren var också förskräckta i tumultet och ville ut. Jatton kände noga efter vilka som passerade under hans ben. Askovis drog därför på sig en fårfäll och kröp under benen på bergtrollet.

Till slut tröttnade trollet på att vakta dörren och han ropade:

- Var är du eländiga pojke?

- Jag är alldeles här  gammelfar, sa Askovis vänligt.

- Stanna där du är!, sa Jatton lite förvånat, och Askovis lovade trollet att vänta där han var.

Och så föll Jatton ner i brunnen, eftersom Askovis stod bakom den.

Tjam berättade för Askovis hur han skulle hitta hem, och prisade pojken för att han hade befriat landet från jättarnas skräckvälde.

Askovis mamma blev så lycklig när pojken återvände att hon grät i ett helt dygn, trots att familjen hemma haft det ganska lugnt och skönt under hans frånvaro.

Genom att Askovis utrotade jättarna var sagornas tid över. Alverna seglade ut med den sista båten från de grå hamnarna och så här och så vidare.

Alla samebyar i alla lappmarker ansåg förstås att Askovis var en fruktansvärd odåga, som gjorde marknaderna osäkra och som ständigt gjorde bort sina föräldrar. Men i övrigt ansågs han vara normalt funtad, och han prisades ofta för sin skicklighet som täljare av trä-seitar. Därför kunde ingen i sin vildaste fantasi ana vad Askovis hade ställt till med i stalolandet, och trots efterspaningar från internationella tribunaler, lyckades ingen få fatt på honom under hans livstid. Och det var ju tur på sätt och vis.

För Askovis skulle sedermera bli kommunalrådsordförande i Arvidsjaur. Där grävde han bland annat upp hela Storgatan, till förtret för alla gamlingar med rullatorer som under ett halvår inte kunde gå ut och promenera bland grusgroparna.

Men vackert blev det till slut.