avsked fine.
allt som
omger
flätat oss samman
är odödligt
för mig
det som
utestängt
allt annat
gjort oss
ensamma
i varandra
är
och förblir
det vackraste
jag någonsin
upplevt
när kraven
förväntningarna
osäkerheten
sveken
sover
kan vi
omfamna
kärleken
det är
ögonblick
som stelnar
och blir
statyer
av något
mycket större
än bara
oss
jag har
skurit ut
små flisor
men aldrig
förmått
ge dem till dig
denna svaghet
vår
bödel
….
varje natt
är korsfästelse
utan
återuppståndelse
ingen
frälsning
jag förtjänar
inget bättre
detta är
min egen
skuld
mitt eget
fel
ingen står
kvar
vid en fasad
utan dörr
där färgen
verkar vara
tärd av
tårar
avflagnad
och tom
jag borde
säga
farväl
….
sorti
som ett träd
utan grenar
tyst önskar
att bara
falla
för att
glömma
måste något
dö
….
allt vackert
balanserar
på tunn lina
till avskyn
den växer
inifrån
och ut
belönar
förljugenheten
låter den leva
på blindsida
från sanningen
detta
avsmakliga fäste
rostar
aldrig
inuti det
förstummade
avskedet
bor allt
som kedjades
i tystnad
det vackra
sliter sina handleder
blodiga
förgäves
….
jag skar
upp mitt bröst
för
dig
och du
sydde igen det
med dig själv
inget är ljuvare
än minnet
av det
som var
och ärret
bleknar
aldrig
du har lämnat
men
du är kvar
ett evigt
återkommande
långsamt
farväl
jag återtar
det finns inget
slut
bara
avsked