allt har brustit
och runnit genom mig
utan att
försvinna

alla
osynliga tårar
jag burit
i min hand
är den öken
där du
törstat
till döds

jag är en oas
som ingen besöker
ett ratande av
liv
där som döden bor
överallt

det ges inget mer
ni är mig alla
utbytbara
jag är er alla
ingenting

det är en
avgrund
fylld av lik
doft av den
brustenhet
som utmärker
ett liv
värt
namnet

ångesten som en
patetisk sångfågel
på ditt
nattduksbord
som hostar blod
när du
sover

sår som inte
syns
drunknar
i gul sand
bredvid en brusten
oas

som

ingen

besöker