jag kommer
aldrig
överge
känslan
av att det skulle
finnas
en chans
att du än en gång
skulle vilja ta
min hand

dörren är reglad
igenspikad
blyförstärkt
och jag
knackar
inte längre

men något lever
som inte

vill dö

något som
inte kan

dö

….

som en
dagslända
verkar det
förändras
det brustna
hoppet
pendlande
förtvivlan
någon sorts
ögonblicklig
lycka

men

det ger ingen
frälsning

det är
stentrappa
mot såriga knän
evigt krälande
efter något
ljusliknande

för att

slutligen
alltid
bli ledd
till sanningen
att hon inte alls
finns
kvar

….

allt som stelnar
mitt sinne
som vägrar lämna
kommer stumt
krama
hennes bortdragna
hand
så långt
jag kan se

kanske
nästa känsla

ger en ny dag
nytt liv
åt denna
döende
likstela
vardag
som stirrar

rakt igenom

mig

….

tystnad
överallt
de grå siluetterna
har blivit
gående gravar
jag
den tappade nålen
från den överfulla
dynan

förtvinar

något som sakta
dödar
det sår som inte
läker

total insikt
av hennes
betydelse
absolut resignation
inför min
skuld

jag vill
bära
mitt kors
ensam

det blåser
ni försvinner
hennes fotspår
upphör

av vad

var allt

….


det finns inget
svårare
inga mer
härdade
tårar
än de
i detta
avsked

det finns ingen
större
kärlek
än den
som lämnar
det
som den
består av
för att
göra henne
vackrare

med någon

annan

….

mitt ofullkomliga jag
avflagnar
lämnar iskyla
för dig att
andas
bygger murar
isolerar
förbjuder varje känslas
existens
trots
att jag vill
allt

annat

än det

din tomma rygg
nära
men utom
räckhåll
min oförmåga
att förbigå
det döda
som äter mig
inifrån

det uppgivna
stirrar sönder
oss
äter flagorna
och

hånflinar